Créme de la Cicci - en personlig blandning Tillbaka till startsidan

FunderingarVem är Cicci?FamiljenMina hemtrakterSkrivetBlandatMedia och KommunikationÄldreomsorg och vårdNatur& MiljöTrädgård

Funderingar från 2005-04-10 >>>

2006-05-25
Jonatan och Ruben kommer med tåget från Göteborg
Jonatan och Ruben kommer med tåget till Kil från Göteborg. När de ska till sin pappa åker de samma tid och kommer samma tid.

Jag har haft massor att göra sista tiden. Det är inte lätt att hinna med allt ibland. Jag har ambitionen att göra om hela min hemsida igen. Jag vill lära mig hur Dreamweaver 8 fungerar så att jag kan hantera det lättare. Efter kursen jag gick har jag knappt haft tid att träna..

Det är mycket som är på det sättet just nu tycker jag. Jag arbetar och arbetar och ändå hinner jag inte med något eller får ihop ekonomin som jag skulle vilja. Ja ja...

Någon gång ska det väl lyckas kan man tycka...

Idag fick vi besök helt plötsligt. Tomas Mellgren och Christian kom hit! Kul!! De var här och hämtade ett flipperspel på Swede games. Har man ingenstans att göra av pengarna så kan man ju alltid samla på sådana! *skratt* Ja ja..

2006-05-13
Jonatan collage Grattis på födelsedagen

2006-04-25
Birgitta och Benny utanför Maria Hillfons stall
Birgitta och Benny diskuterar något... kanske...utanför Maria Hillfons stall
Foto Cicci Wik

Vi hade det helmysigt i Skåne! Tack så mycket Birgitta för att vi fick bo hos dig. Tack så mycket Benny för att du lagar god mat och är så go att bara finnas tillsammans med. Å det är du oxå Birgitta!

Miljö&Hälsa nummer 3 är färdig. Små Avlopp. Det låter inte ett dugg intressant kanske men det var det! Jag har lärt mig massor. Särskilt roligt var det att prata med Lennart Persson i telefon. Han jobbar med ett projekt som går ut på att göra kretslopp av toalettavfall. Det låter det tänker du, men faktum är att det är ett av de största problemen vi har. Det vi spolar ner i toaletten är en av de största bovarna till algblomning och övergödning.

Dessutom använder vi fyra till sex liter drickbart vatten varje gång vi spolar!! Helt otroligt!! På hela jordklotet finns massor av vatten men bara en procent av det är drickbart och det borde vara en dyrbarhet men i Sverige finns en stor del av den där procenten så vi tänker aldrig på att det går att dricka vattnet vi spolar skit med.

Jag har så många idéer om hur jag ska göra min hemsida bättre men tiden finns inte än... På torsdag och fredag ska jag undervisa i photoshop så i morgon blir det att sätta igång på allvar att planera detaljerna i hur jag ska lägga upp det. Jag har fått ett mail med vad de vill lära sig. Det är lite svårt det där att tänka ut hur man sätter ord på något man bara gör... *s*

När jag gjorde den här tidningen så har jag funderat på hur jag gör med bilder till tidningen. Flera av dem kan jag ta med och använda som exempel. Då kan jag visa rent konkret hur jag bär mig åt. Det är nog lättare än att teoretisera... Jag är ju inte helt säker själv på att jag förstått vad det egentligen är jag gör. Men när jag tänker efter så vet jag...

Å i nästa vecka blir det kurs i Götet igen! :-)

Nä nu ska jag gå o lägga mig i sängen och bara njuta. Synd att jag är själv bara... Goa Tommy kör truck och kommer i morgon bitti nästan när jag ska upp och jaga barnen till skolan...

2006-04-14
Hästar som badar i Åhus 2004

Nu har jag provat på att vara både föreläsare och lärare. Nervöst och utmanande på en och samma gång. Snart är det dags för nästa nummer av Miljö&Hälsa att nå tryckeriet. Men först är det påskhelg! Å vi åker till BennyMys i Skåne på långfredagen! Så länge sedan jag träffade honom!! Ska bli såååå mys!

Hoppas konstrundan blir vad den varit förut oxå. Att resa runt och kika hemma hos konstnärer och se deras alster och deras ateljéer är så roligt och intressant.

Jag håller på och lär mig vad som behövs för att skapa en webbshop. Dels har jag lärt mig mer om vad Dreamweaver går att använda till, dels har jag hjälp av min käre bror och det känns jätteroligt och det vore mycket roligt att få göra en webbshop! Ett utkast har jag gjort, det finns här >>>>>

Nä nu ska jag gå och lägga mig... *gäääääspar*

Benny, here we come!!! :-)


2006-04-06

Bild på stövelklädd fot
Vilopaus på Landsbygdsriksdagen i Borås 2006. Foto Cicci Wik

I helgen som gick var jag i Borås på Landsbygdsriksdag. Mycket givande diskussioner, seminarier och debatter varvades med underhållning av diverse artister. Bland annat var Jill Johnson där och underhöll oss efter en fin trerätters middag.

Nu är jag i Göteborg hos Eva. Hennes barn och jag är själva här just nu. Emma sover och Victor spelar TV-spel. Eva är ute med jobbarkompisarna och jag är glad att jag får ta det lugnt här...

Kul är att Eva och jag går samma tvådagars utbildning på Beda i Dreamweaver. Den här funderingen har jag gjort med hjälp av mina nya kunskaper om hur man gör lager i Dreamweaver. Experiment... *ler*

2006-03-23
Så där ja! Då var ytterligare ett nummer av Miljö&Hälsa klart. Den här gången handlar det om Natur. Jag har satt mig in i Natura 2000. En del i EUs naturvårdspolitik. Det gäller att rädda arter och deras miljöer från att försvinna. Det är meningen att de ska finnas kvar när våra barnbarn tar över och ännu längre...

Men som vanligt finns det tillfällen då naturen får stryka på foten för människornas framfart. Ett exempel som det bråkats om en del tog jag upp i min artikel. Botniabanan. I korta drag handlar det om att förbinda Sverige med Asien via järnväg. Järnvägen i sig är miljövänlig och skonar planeten men där den ska dras går den rakt genom fåglarnas häckningsplatser. Pest eller kolera... Det är frågan...

Förutom Natura 2000 har jag pratat med miljöförvaltningen i Oskarshamn. Det var mycket spännande att höra chefen där berätta om hur det var när de döda viggarna hittades. Hon berättade om medieterror och om fantastiskt samarbete. Det hade i stora drag fungerat jättebra trots att de fick prioritera bort sitt vanliga arbete till förmån för att finnas till hands för oroliga människor och frågvisa journalister.

Mia Widlund, miljöinspektör i Forshaga har jag oxå pratat med. Barnen ska ut och plocka skräp i april och Forshaga har flest anmälda till Håll Sverige Rents kampanj. Det är roligt tycker jag. Mia Widlund är energisk. Det smittade när hon berättade om förskolebarnen som kastade sig ut och började plocka skräp med en gång efter att tjänstemännen varit där och pratat med dem. *s*

Gröna Huset i Grossbolsskolan är med på bild i Naturnumret. De fick illustrera alla som ska ut och plocka det där skräpet! :-)

I helgen som var blev det ett litet avbrott i tidningsmakeriet. Vi var på 30-årskalas hos Karin i Karlstad. Det var roligt att prata med dem igen. Både Karin och Camilla. På festen det ett par med som köpt hus på Aspliden och det var roligt att prata med dem oxå. Många av våra gamla grannar bor kvar och det låter så mystiskt när man hör att de är medelålders och att barnen flugit ut för länge sedan. Hela gatan var ju full av ungar när vi flyttade dit... Men så är det ju! Mina egna grabbar har ju snart vuxit om mig båda två. Jonatan har redan gjort det och Ruben är inte långt efter.

Appropå dem så tänker jag på det då och då hur bra vi har det här. Både jag och barnen. De tycker så mycket om Tommy båda två. Jonatan är så harmonisk om man jämför med innan vi flyttade hit. Ruben har massor med kompisar och gott självförtroende och det känns bra! Det är väl bara Jonatan som kanske skulle haft det lite bättre i skolan då... Jag kan bli så arg när jag hör hur det är. Hur en liten grupp kan styra hela klassen. Jag minns ju hur det var, de fanns där på min tid oxå, de där som visste hur man virade lärare och andra vuxna runt lillfingret och gav klasskompisar tjyvnyp när ingen såg....

När jag gick i mellanstadiet var det några killar som alltid smög på mig. När de fick tillfälle kunde de puttas och slåss. Jag minns trots att jag vill förtränga det hur de knuffade mig i leran en gång så att jag kom hem alldeles smutsig. Jag minns allt de kallade mig, Miss Piggy, Sumobrottaren med mera... Då som nu var det alltid elever som aldrig gjorde detta när lärare såg på. Och jag var ensam, vem skulle trott på mig? Dessutom ville jag inte säga något eftersom det hade blivit pinsamt... Jag försöker peppa Jonatan. Jag vill INTE att han ska ränna efter de så kallade Tuffa gänget och försöka bli som de. Snusa och supa på helgerna. Han har gott läshuvud, bättre än mig, måste han fått efter sin pappa... *s* Det är något man behöver ta vara på i dagens hårda klimat.

Ska man över huvud taget ha en chans på arbetsmarknaden idag så måste man ha massor med utbildning och bra betyg. Man måste visa framfötterna och inte ha några lik i garderoben eller annat. Själv har jag blivit varse hur det är när det är 300 sökande till varje informatörstjänst och hur de som är yngre och barnfria nära på jobbar gratis som journalister... Jo jo... det går inte att supa bort högstadiet och tro att man är tuff som struntar i läxorna! Särskilt inte när man som Jonatan gärna vill ha det gott ställt ekonomiskt när man blir vuxen.

2006-03-23
Det bidde ingen kurs! :-( Tiina var sjuk. Men det visar sig att jag ska gå samtidigt med Eva nästa gång och DET var ju roligt!!! :-)
Mina dagar är fyllda av arbete just nu. Jag går upp ur sängen och sedan arbetar jag från morgon till kväll. Det är mycket man kan få gjort fast man inte ens klär på sig! *s* Sitter här med nattlinne fast klockan är kvällen...

Jag har funderingar på annat än tidningen emellanåt. En tanke som slog mig häromdagen när jag pratade med Jonatan om skolan var att det är sig precis likt. Det värsta är att tonåringar på högstadiet är så hårda nu. De använder ett språk som inte var tänkbart på min tid men annars är det sig likt. Tuffa gänget som består av en grupp grabbar som i princip kan bete sig hur som helst utan att någon säger åt dem. Runt sig har de här ett gäng "wannabees" som inte nedlåter sig till att bry sig om de som är så kallade mesar men som gärna ränner efter tuffa gänget överallt. Skrattar åt deras illdåd och trånar efter att få vara en i gänget.

Sedan när dessa blir vuxna kommer de att fortsätta vara sådana. Men på ett mer subtilt sätt. Vart vi människor än samlas i grupper så finns de där. Tuffa gänget, de så kallade mesarna som både är slagpåsar och sådana man inte pratar med om man ska vara fräck och så det där gänget som inte gör annat än trånar efter att få vara med i tuffa gänget... *suck*

Det finns alltid en och annan som går till överdrift med att försöka vara tuffare än tuffa gänget. I skolan var det ofta en kille men inte nödvändigtvis. Han slår på de som är mindre och växer när han gör det. Han är uppkäftig mot lärare och andra vuxna. Han råkar illa ut eftersom han är den som drar till sig personalens uppmärksamhet. Han får negativ uppmärksamhet och det startas utredningar om honom, eller varför inte henne...

Tuffa gänget är precis så tuffa att de håller sig inom gränserna. De vuxna i skolan tror att de är välartade men när ingen ser så ger de mesarna i klassen tjyvnyp. Eller så utövar de utfrysning av väl valda outsiders i klassen. De ser helt enkelt till att ingen vill sitta bredvid en viss elev. Att ingen pratar med den eleven och gärna att alla "wannabees" hugger på den eleven. När tuffa gänget ser att de gör det får de beröm, morötter i form av tuffa gängets uppmärksamhet.
- Wow! Du får ju NÄSTAN vara med i vårt häftiga gäng när du kan vara så utstuderat elak mot den utvalde!

I vuxenvärlden handlar det om mer subtila sätt att arrangera grupper i tuffa, wannabees och mesar. En del vuxna får samma roll i alla grupper. En del håller sig utanför som vuxna och klarar av att strunta i omgivningens försök att mobilisera högstadieordningen....

I skolan är det aldrig föräldrarnas barn som är någon av de här wannabees eller tuffa gänget. OM någon har ett barn som passar in i någon roll så blir det ofelbart det stackars mobboffrets roll...
- Oj, oj oj min stackars lille son/dotter vad de andra ungarna är elaka mot dig! Att kunna inse att ens barn inte är en ängel är inte lätt....

2006-03-19 GRATTIS TANT Eva nu e du oxå 40!

Äntligen!!
Äntligen har hon fyllt år!
40 och fortfarande lik sig!
Inget har hänt sedan 1982!! :-)
GRATTIS EVA 40 ÅR!!!!!!






2006-03-12
Idag blev det mycket musik. Först här i Forshaga på UKM-festivalen på Centralskolan. De är modiga och de är duktiga. Blivande proffsartister säkert flera av dem. Så roligt det var att se dem... Det finns en artikel på Lokaltidningen och det finns ett fotoalbum från UKM.
Två dansande tjejer från UKM-festivalen i Forshaga.
Två dansande tjejer i Centralhallen, Forshaga. UKM-festivalen 2006
Foto Cicci Wik

När jag kom hem var det Melodifestival från Göteborg. Tänk att det sällan är den låt man tror som vinner. Men idag var det en av dem i alla fall, Carola var nästan självskriven. Trodde kanske att Sandra Dahlberg skulle komma med oxå men men... :-)


...snart så.... snart är det vår.... Den här väntar under snön!
Foto Cicci Wik

2006-03-02
VA MYCKET SNÖÖÖÖ!!!!!


Så mycket snö har det inte varit någon gång sedan jag flyttade hit för snart tre år sedan. Men jag föredrar det här före Göteborgsblasket! Det här är klart mycket bättre!

I natt har jag suttit uppe och gjort en hemsida om Lettlandsresan jag gjorde i höstas. Den finns på den här länken om du e nyfiken... Glöm inte skriva i min gästbok när du kikar! För du skriver naturligtvis som vanligt i den jag har på den här sidan... *s*

Annars har jag idag haft en intressant diskussion på nätet om Gud, tro och bön. Så här skrev jag i ett inlägg:

"För mig har religion en djup filosofisk grund. Min Gud är livets kraft. Alltings upphov. Kraften som får frön att gro på våren och kraften som får planeter att snurra och universum att utvidga sig för att nämna något. 

Trots att jag mitt i allt detta är väldigt, väldigt liten så ser jag mig som delaktig och jag är viktig trots min litenhet. Jag är människa och har insikt och handlingsutrymme i livet. Det är det som gör mig viktig. Just bara för att jag KAN tänka och välja hur jag ska handla så blir jag viktig.

Jag har valt det som alltid känts som kärnan i den kristna tron för mig, kärleksbudskapet. Det har jag valt att bli "min tro". Jesus sa att han är kärleken och vägen. Med utgångspunkt i det ser jag det som min livsuppgift att ta hand om mina medmänniskor och den här planeten på ett sätt som liknar hans sätt så mycket det är möjligt, med kärlek och ödmjukhet.

Ingen kan älska utan att först älska sig själv och alla sviktar där någon gång. När jag känner att det blir svårt att älska mig själv blir det även svårt att utföra min livsuppgift. För mig är ambitionen viktigast, inte hur jag utför min uppgift. Jag tror att bara ambitionen får en grund inom mig så går det lättare att bemöta andra människor med ödmjukhet och kärlek. Livet är fyllt av ögonblick som gör det lätt att älska livet, det gäller bara att "se" dem.

Smulan skrev att kontemplation för henne kan vara att vara tillsammans med människor hon tycker om eller bara med sig själv. Jag håller med. När naturen ger mig en skön bildupplevelse, eller när barnen eller någon annan människa gör något som gör mig varm inombords, då kan jag känna kärlek till livet. Det i sin tur ger mig kraft att älska. Både mig själv och andra och den här planeten.  

Hm... det blev kanske för långt och för naivt... men jag vill hellre vara naiv och lycklig än cynisk och olycklig! :-)"


Måste ju bara ha med den här bilden. Tycker den e så kul! Matilda ser ner på Jonatan med en obeskrivlig min och det får honom att se ut så där...
Foto Cicci Wik

2006-02-26
GRATTIS GÖSTA! 75 ÅR I FREDAGS!
Tänk när värmen kommer tillbaka....*drömmer*
Tänk när det blir så här varmt igen.... *drömmer* Foto Cicci Wik

Igår var jag och Tommy och såg Mattias Klums hästbilder. Så starkt! Svartvita bilder tagna med känsla och i kombination med en inkännande text. Det var mycket bra! :-)

När vi kom hem såg vi melodifestivalen. Den här omgången, från Karlstad var bättre tyckte jag än den förra från Leksand även om det fanns en del låtar där oxå som var bra. Eller bra för att vara med i den här tävlingen då.

Jag lyssnar mycket på gospel, visor, soul och mjukjazz om jag får välja. Just nu har Björn Skifs nya skiva med guldkorn från förr gått varm här. Både jag och Tommy lyssnar gärna på den. Då och då när det varit för mycket stressade sportreferat på radion har jag valt Oslo Gospel Choire och där finns framför allt två låtar jag tycker mycket om, Bridge over troubled water och så tror jag den andra är en snutt från Choralernas repertoar. I höstas när de var med i Karlstad nämnde de ju Choralerna som en av sina förebilder. Då sitter man där och är stolt som systerdotter till en av sångarna! *ler*

I skrivande stund sitter jag med datorn i köket och lyssnar på radion som spelar Clapton med "Tears in Heaven". Tommy jobbar och barnen är hos sina andra föräldrar. Med andra ord har jag några timmar för mig själv innan Tommy kommer hem. Jonatan och Ruben kommer hem på tisdag kväll och jag vet att de gärna vill att Robbin och Dennis kommer hit då så vi kanske får huset fullt igen då. Sista helgen på sportlovet kommer Erika oxå. Jag skulle inte vilja ha det som nu hela tiden och jag vill inte ha barnen här hela tiden heller. Lite tid för mig själv och mer tid med huset fullt är alldeles utmärkt! Då trivs jag som fisken i vattnet!

Ylva Varg finns att skåda på Värmlands Naturrum i Mariebergsskogen
Vargen Ylva finns att skåda på Värmlands Naturrum
i Mariebergsskogen. Foto Cicci Wik

2006-02-17
Kära syster och kära Eva! :-)
GRATTIS Cattis och snart fyller Eva 40... bara drygt en månad kvar! :-)

...jepp, om två år idag fyller syrran 40! Sånt är livet! Men tiden känns ibland som om den går fortare än jag.
Kim Larssen sjunger i Lille Du: Tiden gik og jeg gik med... Som Tommy säger alternativet är ju inte att tänka på men går man verkligen med? Ibland tror jag inte det...

Min Jonatan var ju nyfödd nyss och Ruben oxå...

Mormor gick ur tiden 1989 men jag hör hennes röst fortfarande om jag lyssnar riktigt noga.
-Gud välsigne dig lilla Cecilia, säger hon på sitt speciella sätt.
Så att man hör hur det kommer från hennes innersta. Hon säger det med samma tonfall som hon alltid hade när hon låg inne i sin säng på kvällarna när jag gick förbi på väg in till mig. Då kunde man höra henne där inne hur hon bad. Jesus, Jesus, välsigna lilla... Sedan radade hon upp alla sina barn och barnbarn, ett efter ett. Varje gång med orden Jesus, Jesus, välsigna lilla... före.

Min lilla mormor...
Mormor känns nära men innan mormor dog hände en hel del som även det känns nära. Jag tänker på när jag och Eva cyklade till Lökken från Fredrikshamn. *s* När vi stod där uppe på en höjd och sa att den so säger att Danmark är platt åker på en propp!
Visst, det landet är platt. Om man cyklar runt kusterna ja... men vi tog genvägen tvärsöver och på mitten var det inte så platt. Vi hade dessutom inte några sådana cyklar man har idag med 21 växlar. Min var en gammal damcykel som helt saknade växlar. *s*

Thomas Mellgren, en folköl och en helt vanlig eftermiddag på verandan i Långedrag. Där satt vi, han och jag och snackade om att ha en massa pengar, stänga in oss i ett rum och skapa musik. Så som riktiga musikkonstnärer...

Detta var ändå på det glada 80-talet. 1990 gifte jag mig. Det bröllopet är det många som pratar om än. Det hände mycket roligt då... *s* Kanske är det mesta preskriberat nu av det. Men jag kommer väl aldrig att glömma känslan jag hade när jag stod där ute i koret (det heter väl så?). Dörrarna in i själva kyrkorummet var stängda. De var dalablå förresten... Kyrkan var en vit liten gammal stenkyrka och i buketten darrade rosa rosor och mörkt lila penseer tillsammans med vita liljekonvaljer. Själv såg jag ut som en riktig gräddbakelse. Vit brudklänning i siden, tyll och taft. Slöja på huvudet med diadem med pärlor på spröt. Åh, vad jag kände mig fin...

Fru
Jag försöker komma på något som hände därefter som känns som igår. Jo, Rubens dop kom nära mig i förra veckan. När jag stod och väntade på att Tommy skulle hämta mig på universitetet kom en man och ställde sig där några meter från mig. Det visade sig vara Lars Gårdfeldt, prästen som döpte Ruben. Jag har ju sett honom i tidningar och på TV många gånger de senaste åren. Han är en förkämpe för homosexuella bland annat. Jag måste säga att den mannen har mycket fint att säga.

När han döpte Ruben minns jag ju särskilt Tinas ord. Hon kom fram till mig och sa:
- Vilken trevlig präst! Å gullig är han också!
Där stod han helt plötsligt på universitetet precis bredvid mig. Han vände sig om och såg rakt på mig. Utan att känna igen mig. Nej, varför skulle han det? Han hade ju bara träffat mig två gånger för elva år sedan. Första gången kom han hem och drack en kopp kaffe med oss. Jag minns hur vi satt där i köket och småpratade. Andra gången var ju själva dopet, i Masthuggskyrkan. Även då bytte vi några ord men hur många tusen barn döper en präst? Och Lars Gårdfäldt har dessutom dragit på sig uppmärksamhet från media med sina kontroversiella hjärtebarn. Det innebär att han träffar hur mycket folk som helst...

Men för mig var det inte så länge sedan han döpte Ruben när jag såg honom. Det kändes som igår...

I år är det fyra hela år sedan jag skrev brev till Tommy igen efter 17 års brevtystnad. 2002 var första gången jag såg Tommy igen efter 20 år!!! Ändå minns jag att han kändes precis som förr där han kom gående mot oss på perrongen den där dagen i juli för fyra år sedan. Han såg ut precis som jag mindes honom och han kramade lika varmt och gott!

Nu har vi snart bott här i tre år och det känns faktiskt som om vi bott här längre... Men tiden är svår att greppa mentalt. Man lurar sig själv på något vis tror jag...

Tiden gik o jeg gik med... jo... men tiden gick fortare än mig eller så kommer insikten om tidens gång en vacker dag att slå en med knytnäven i magen!
Visten


2006-02-13

Det är mycket som rör sig just nu i skallen. Då och då så mycket att det blir svårt att sova. Många lösa trådar och tiden går alltför fort och ändå sakta... Jag vill så mycket och är otålig! *stampar*
Det är vinter, hur kallt som helst har det varit igår och nu mitt i natten. Natten till idag låg jag och funderade. Tankarna malde. Jag önskar jag kunde göra något åt en rad saker som jag står handfallen inför. Oftast lyckas jag hålla dessa saker på en armlängds avstånd men då och då kryper de nära och då kommer även frustrationen krypande.

Jag har det egentligen rätt så bra om jag bara ska gå till mig själv och mina närmaste. Inget snack om saken. Men ibland befinner även jag och de mina oss mitt i smeten. Denna smet som jag skyr för att slippa undan frustrationen. Det är tur att jag har vänner och det är tur att jag har tidningen att gräva ner mig i. Då kan jag komma ifrån en stund... men så går jag och lägger mig och då kommer tankarna krypande igen...

Att skriva är som att skruva på kranen och släppa på trycket. Det bara forsar ord ur mig. De kryper över skärmen som myror. Det enda som skiljer orden från det där mobilspelet där en mask kryper över skärmen och blir allt längre är att det bara går från vänster till höger och inte upp och ner oxå och från höger till vänster.... :-)

Ord har alltid betytt mycket för mig. I skrift och i tal. Innebörden i orden har stor betydelse ibland men andra gånger får man göra som Erika säger och lyssna på vad som menas och inte på vad som sägs. Det är ett bra uttryck! Visst är det ofta det sägs en sak och menas en annan... Det gäller bara att vara skicklig nog att tyda vad som menas i det läget. Inte alltid lätt...

Nä nu ska jag sluta orda här. Det känns som om det här bara blir ordbajseri! Kan någon tyda vad jag egentligen menar....? *s* Lycka till!

Erika och jag!
Här är tjejen som vill att man ska höra på vad hon menar och inte vad hon säger hela tiden... å så e de jag då! Foto: Erika Fröman Svensson

2006-02-09

I tisdags eftermiddag började Karlstadskonferensen och den fortsatte under onsdagen. Temat var hållbar utveckling och medborgarskap. Två engelska forskare startade på tisdagseftermiddagen. De tog upp hur vi som medborgare kan göra för att utvecklingen ska gå mot ett hållbart samhälle. En av engelsmännen menade att alla skulle kunna vara med och bestämma. Han menade att vanliga människor skulle få sitta med när myndigheter och andra makthavare fattar beslut.
Karlstadskonferensen
Från vänster: Joel Lindefors koordinatör för Rena Kläder, Eva Eiderström Bra Miljöval, Lars Haglund moderator och Karin Lindell generaldirektör för Konsumentverket. Foto Cicci Wik

Vi var några stycken som hade invändningar mot det. Själv anser jag att det finns så många sätt att hålla "vanligt folk och andra mindre vanliga" utanför maktens korridorer. Två sätt som har stor betydelse för om man får vara med är språket och sociala koder. Alla kan vi tänka oss den typiska kommunaltjänstemannen, kommunalrådet eller riksdagspolitikern. Vi har schablonbilder i huvudet hur en sådan är, pratar, är klädd och beter sig. Om man sedan går ut på gatan, tar första bästa människa man möter så är det inte alls säkert att den personen oavsett vem han eller hon är skulle kunna hävda sig vid deras konferensbord. Det är inte alls säkert att tjänstemännen och politikerna skulle se den personen som en jämlike och acceptera hans eller hennes närvaro, tyckanden och låtanden när besluten ska fattas.

Ska man ta sig någon vart och göra karriär politiskt, kommunalt eller statligt krävs att man kan språket och kan spela spelet lika bra som alla andra där inne. Det gäller att kunna röra sig på samma nivå och prata samma språk framför allt. Men det måste finnas utrymme för att alla ska orka engagera sig också.

Vårdbiträdet som är ensamstående med två barn och bor i en förort till en storstad har varken tid eller ork att vara med och bestämma. Lodisen utan bostad och med ett ständgit rus i kroppen är inte välkommen vid konferensborden alls.

Det är lätt att känna sig utanför. Det räcker med att en forskare börjar prata om sin forskning på sitt forskarspråk. Då har en icke-akademiker som inte är insatt i ämnet mycket svårt att följa med i vad det handlar om. Det är många gånger de redan frälsta inte inser att det de håller på med inte är lika självklart för alla andra som det är för dem själva...

Jag har själv en akademisk utbildning och det var jag hjälpt av när en del av talarna pratade. Men det fanns särskilt en talare som till och med utgick från att alla åhörarna var insatta i diverse ekonomiska termer och tänkare och det är inte mitt område. Jag är samhällsvetare, inte ekonom....

Det var kritik mot konferensen. Trots detta så var det en mycket intressant upplevelse att få vara med. Många av de tankar som fördes fram är ändå betydelsefulla även om jag tycker forskarna är naiva ibland och inte helt bevandrade i verkligheten utanför sina lärda väggar.

Herrn här nedan pratar däremot för det mesta så att de flesta förstår. Jag har träffat honom en gång förut i Torsby på folkhögskoledagen förra året. Den här gången hade han sin fru med sig och de verkar ha en go relation de där två. Trots att Björn Gillberg kan verka lite surmulen så märktes tydligt att han känner mycket värme för sin fru! :-)
Fint tycker jag!

Han är envis och ger sig aldrig den mannen. Man kan undra vart miljöproblemen varit i Sverige utan honom. Han har gjort hur mycket som helst och lite till för att sätta miljön på agendan och det har han lyckats med. Utan honom hade inställningen i näringslivet till miljöns betydelse inte varit där den är idag. Sedan kan man tycka vad man vill om hur han arbetar och är. Han är en mycket betydelsefull man!
Björn Gillberg Miljöcentrum
Björn Gillberg pratade första dagen om den lilla människans svårighet att få sin röst hörd. På onsdagen berättade han historien om sin inblandning i bygget av Öresundsbron. Då låg fokus mer på de stora företagens roll i en hållbar utveckling. Foto Cicci Wik

2006-02-06
GRATTIS ROBBIN 15 ÅR!!! HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!!!

Vi!
- Goa Tommy!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst just nu men jag har inte tid, jag ska snart göra en tidning och då blir det antagligen uppehåll här ett tag...

Måste bara säga att förutom min goa Tommy så har jag världens goaste bröder! Tack för att ni finns hörni! *kramas*
Har naturligtvis världens bästa syster oxå och jag ska ju inte glömma Beeny, Eva, Carina, Petra och alla andra goa vänner! Har ju till och med fått mail från Stefan idag! Wow! Kors i taket! *s*


2006-02-04

Mmm... sa Ruben om kalas!
Idag e de kalas för Ruben igen fast med kompisar från klassen!
Foto Cicci Wik

Det är inte lätt att få ihop det med kalas för Ruben. Han fyller ju 1 januari och då är det inte många som orkar ha kalas normalt och det är jullov. Innan skilsmässan hade vi kalas med Håkans Chili Con Carne. Den kunde locka vem som helst... I alla fall alla utom Jörgen som fick äta korv med bröd med de andra barnen. :-)

Nu när vi bor här uppe så långt från mormor, farmor, mostrar och morbröder så får det ju bli vi här hemma och de vi kan skramla ihop. Så sett är det ju bättre nu när han får två kalas då. Ett här och ett hos Håkan. Om det blir Chili där nu oxå det vet jag inte... Jag har ingen aning egentligen mer än det som barnen berättar när jag frågar. Att inte veta allt som händer när de är hos sin pappa gör mig inte ett endaste dugg. Det är i sin ordning tycker jag. Jag SKA inte veta. Han är deras pappa och det är upp till honom hur han gör med sina barn. Vi har olika uppfattning om barnuppfostran det vet jag men jag har inget att skaffa med hans sätt. Är de hos sin pappa så är det han som bestämmer och tar ansvar för dem.

Jag har min uppfattning om vad jag tycker är bäst för barnen och han har sin. Jag respekterar att han har sitt sätt att göra och han får respektera mitt sätt att tänka. Han får inte lägga sig i här och jag lägger mig inte i där. Det fungerar för det mesta bra. Jag anser att jag vet vad jag kan och inte kan göra. Han är en annan kvinnas sambo nu och jag en annan mans kvinna. Vi lever varsitt liv och det finns ingen anledning till att vi skulle samordna saker och ting mellan oss mer än att vi vet vilka tider barnen byter miljö. Är de hos Håkan så är de där är de här så är de hos mig. De bor här och jag fattar alla viktiga beslut om skolan och deras vardag. Det är jag som köper kläder, skor och resor åt dem. Med undantag för 100-korten som de har när de åker från Göteborg till Onsala då.

Jag skriver då och då mail till Håkan och berättar om hur de har det i skolan. Han har fått bilder brända på en CD från skolavslutningar med mera. Även om jag fick kritik för att jag skickade med för många bilder så tror jag han uppskattar att jag gjorde det. Mailen med nyheter om barnen i skolan och hur de har det här vet jag att han uppskattat... Hm... dags att skriva snart tror jag...

Det är mycket jag funderar på kring det här med hur man ska förhålla sig till och behandla sin ex. Varför blir det många gånger som det blir, varför reagerar vissa si och andra så? En del reaktioner blir lika överallt efter alla skilsmässor andra inte. Jag ska forska i detta tror jag. Finns det vetenskapliga undersökningar om livet efter skilsmässan? Ja jag ska ta reda på sådant och om jag får som jag vill blir det kanske både en artikelserie och en bok så småningom.... Jag är nyfiken på människors olika tankar och funderingar, reaktioner och sätt att förhålla sig. Det måste finnas saker som eventuella läsare i min ålder och livssituation kan tycka om att läsa.

2006-01-30
Nu finns bilderna från 50-årskalaset på hemsidan.
Tommy och nästan hela Bruno Ballénz orkester underhöll
Här spelar Tommy och Kent hejar på medan
grabbarna i bakgrunden intresserat följer det hela.

De flesta av medlemmarna i Bruno Ballénz orkester.

Det var fullt ös i vårt kök här på Lingonstigen, gitarrer med baskomp av Morgan och sång både högt och bra och mindre bra. Roligt hade vi! Det är något särskilt med levande musik!!! :-D

NEDAN: Patrik tyckte Peter var så bra att han bara var tvungen att ta i honom. Eller hur ska man annars tolka detta...? *skrattar*
Peter blev generad och duckade... Lotta och Christer undrar vad som ska hända...

Patrik aaaaavguuuuudar Peter! ...eller?

Patrik får en kyss av Bosse
Patrik får en kyss av Bosse. Foton Cicci Wik
Festen var jätterolig och det märktes som jag skrivit tidigare hur mycket de som kom uppskattar min älskade Tommy. Jag minns särskilt ett kort som Tommy läste upp där det stod att de tackade för att de fått den gåvan att lära känna honom. Jag skriver under på det jag med! Tommy blev så rörd att han fick svårt att läsa utan att tårarna rann...

Vänner är allt bra att ha ändå. Det är inte alltid jag är så bra på att ringa. Ofta dröjer det lääääänge... Ja ja... En del gör inget annat än pratar i telefon medan andra knappt säger flaska ens när de tvingas prata i telefon. Alla är vi olika. När jag väl pratar i telefon så blir det ofta läääänge jag pratar i alla fall. Igår till exempel, då ringde Carina som jag inte pratat med på, ja jag vet inte hur länge. Vi snackade i säkert en och en halv timma!! *s*

Idag har jag fått ett mail från en annan av mina allra bästa vänner, Benny. Han är så klok och kommer alltid med bra råd när jag känner att det kör ihop sig. Oftast är det ju Tommy jag pratar med men ibland behöver man prata med någon utifrån. Någon som kan se "in" i en situation utifrån och då är Benny en riktig pärla! Tack goa Benny för att du finns! :-)

När man träffar den stora kärleken och gifter sig så lär man sig leva med den personen. Det kan ta år men det finns ett bra ordspråk, ”man blir som man umgås” och det är sant. Jag blev Cicci som var gift med Håkan på samma gång som Håkan blev Håkan som var gift med Cicci. Så är det med alla människor. Innan vi flyttar hemifrån är vi våra föräldrars dotter eller son. Den rollen lämnar man bakom sig när man flyttar hemifrån. Att vakna på morgonen och finna sig tillrätta i rollen som en självständig individ tar lång tid. Sina föräldrars barn är man så fort man umgås med dem ändå så länge de lever. Men vi utvecklas och får fler roller. Vi blir skolkamrater och arbetskamrater och vi blir så småningom någons partner.

I ett samboförhållande lär man sig leva med en annan människa. Man anpassar sig till varandra. I bästa fall för om det blir anpassningssvårigheter blir det gräl och om om de blir för många spricker förhållandet.

När man skiljer sig och har barn ihop så lämnar man rollen som fru och man till sin partner bakom sig och blir expartner i stället. Den nya rollen är svår att bemästra. Det är inte alltid så lätt att hantera situationer som uppstår. Den gamla rollen som fru Johansson har jag lämnat bakom mig och min nya roll var ensamstående med två barn varannan vecka till att börja med.

Det var inte lätt att leva så, barnen fick plötsligt två hem, ett hos mig och ett hos exmaken. Vi hade som gifta olika syn på hur barnen skulle uppfostras då och då och det blev inte lättare som skilda. Båda hade vi ju lämnat våra roller som fru ex och herr ex bakom oss och blivit exmake och exfru istället. Hur de rollerna skulle se ut hade vi ingen klar bild av. Själv har jag två föräldrar som sällan eller aldrig pratade med varandra efter att min pappa träffat en ny kvinna. Innan han träffade henne var de nästan som ett par när de var tillsammans.

Det hände både en och två och många gånger att jag undrade om jag verkligen kände den man jag levt ihop med i tolv år. Håkan gjorde och sa saker som han aldrig skulle gjort när vi var gifta. Han hade förändrats. Jag märkte att även han tänkte samma tanke om mig de få tillfällen vi överhuvudtaget pratade med varandra efter skilsmässan. En gång reagerade jag med avsmak efter ett samtal när jag tydligt märkte att jag föll tillbaka i rollen som fru Johansson.


2006-01-28

Skivtjärn i skymning
Så här vacker kan Skivtjärn i Deje vara i skymningen. Foto Cicci Wik

Just nu är det två saker som rör sig mycket i mitt huvud. Nummer ett är företaget och vilka drag jag ska göra härnäst. Nummer två är fortfarande det här med ex-relationer. Men när det gäller det senare är det nog bäst att låta bli att skriva något här eftersom det missförstås hela tiden hur jag än försöker lägga orden. Ytterligare ett försök ska jag göra:
Jag skrev av mig i ett ögonblick där ordvalet inte blev de bästa. Jag ångrade mina ord. Tog bort dem igen och skrev nytt. Det som fick mig att från första början lägga ut de ord jag lade ut var en rent allmän reaktion på MÅNGA OLIKA ex-relationer som just i det ögonblicket kändes påträngande.

INGEN AV ALLA DE EXRELATIONER SOM OMGER MIG VAR I FOKUS UTAN ALLIHOP PÅ EN GÅNG. ALLT SOM RÖR EXRELATIONER VAR I ÅTANKE I TEXTEN SOM JAG TOG BORT. JAG HAR INTE, JAG UPPREPAR, INTE HOPPAT PÅ NÅGON I EXRELATIONERNA SOM FINNS I MIN NÄRHET. JAG HAR INTE SKRIVIT OM OCH UTLÄMNAT EN ENDA PERSON HÄR PÅ HEMSIDAN. JAG SYFTADE PÅ ALLA, JAG UPPREPAR, ALLA INKLUSIVE MIG SJÄLV. ALLA DE SÅ KALLADE VUXNA SOM HAR SÅ SVÅRT ATT FÅ SINA EXRELATIONER ATT FUNGERA HARMONISKT EFTER EN SKILSMÄSSA. DET KRÖP I KROPPEN PÅ MIG AV EN ENDA ANLEDNING, DET FAKTUM ATT DET ÄR SÅ SVÅRT ATT AGERA I FÖRHÅLLANDE TILL EXRELATIONEN. DET KRYPER I KROPPEN PÅ MIG NÄR JAG TÄNKER PÅ I HUR MÅNGA FALL DET I SLUTÄNDEN DRABBAR BARNEN HUR ÄN DE VUXNA GÖR. DÄRAV MINA "KROPPSKRYPNINGAR". JAG KAN LÄGGA TILL ATT ÄVEN JAG SÄKERT GJORT ELLER SAGT SAKER SOM FÅTT FÖLJDER FÖR BARNEN, JAG TROR INTE ATT NÅGON AV ALLA DE JAG KÄNNER SOM HAR SKILT SIG ÄR TOTALT FELFRI. ÄVEN OM JAG VET HUR LÄTT DET ÄR ATT SE FEL HOS ANDRA OCH HUR SVÅRT DET ÄR ATT SE VILKA FEL MAN GÖR SJÄLV.

Nu skriver jag inget mer om detta här såvida det inte blir något jag känner att jag har behov av att orda av mig om. Men det finns ett internet-ställe till att avreagera sig på och få motreaktioner. www.alltforforaldrar.se Där finns diskussionsgrupper om allt som rör barn och uppfostran med mera.


2006-01-23
Lördag 21 januari i köket på Lingonstigen 5
tgs groupies
"Vi kom... Vi sågs... Vi grattade... TGS' groupies
De e gôtt å supa pôjkar!"
...så stod det på ryggarna på våra t-shirts. Tommy fick en egen med bild på magen.


Igår var det söndag och dagen efter. Det såg ut som hej kom o hjälp i köket på morgonen och den välkända tanken att: Näe aldrig mer... infann sig. Fast ändå inte. Vi hade så mysigt!!

En låda Tommy-gott!
En hel låda med flera meter kôrv, Bullens pilsnerkôrv, Pommes Pinnes och DAB-öl. Rena rama Tommy-godiset! :-) Present från Christer, Charlotte, Christian, Cattis och Patrik!

Men för många öl är aldrig bra, särskilt inte dagen efteråt... :-)
Tommy har fått så fina saker och så mycket korv. Alla tycker om Tommy! Det märks så väl när de kom hit och gratulerade honom. Mina bröder och Charlotte och våra vänner. Och Tommy är så go när han står där och blir rörd till tårar! Vad jag älskar denne man! Det bara är så!

Allt är väl inte en dans på rosor just nu men det hjälper definitivt upp humöret att ha kalas för Tommy. Mina goa bröder och alla goa vänner. Om det inte hade varit för dem så hade det sett betydligt tyngre ut...

Rent praktiska problem är internettillgång och oro för den ekonomiska framtiden. Med det i botten är det lätt att sådant som annars går att leva med trots att det är som det är blir övermäktigt. Jag skrev här på hemsidan för ett tag sedan för att avreagera mig på det området. En hemsida är till för att andra ska kunna gå in på den och läsa. Så mycket är klart. Jag tycker om när andra läser vad jag skriver, om jag inte gjorde det skulle jag inte vara journalist! Men det jag skrev här den gången ångrade jag sedan. Nu vet jag att jag reagerade som jag gjorde och skrev det jag gjorde för att det helt enkelt blev för mycket men att ordvalen jag gjorde inte var de bästa. Mina ord gick att tolka på fler sätt än det jag menade.

Jag tror att det är väldigt få som genomgått en skilsmässa och sedan hittat en total harmoni med barn och expartner. De allra flesta har då och då problem med saker som rör gemensamma barn. Kärnan i det jag skrev var just detta. Jag hade lyssnat på min syster, en kompis och så reagerade jag själv här hemma. Både på saker som rör Tommy och saker som rör mina barn. Ex-relationer blev plötsligt något jag hakade upp mig på eftersom de trängde sig på mig från alla håll. Därav mina ord här. Vi som har en skilsmässa bakom oss vet hur det är och det ligger ofta mycket osagt begravt kring detta faktum. Sådant man aldrig sa eller gjorde, sådant man skulle vilja ändra på men inte kan och nya situationer som är svåra att hantera. Jag tror inte det finns så många skilda som inte håller med mig där...

Ibland poppar det upp och ibland blir det orkan men för det mesta så tvingas man "gilla läget" och acceptera hur det är vare sig man vill eller inte. För det mesta går det väl bra men inte alltid... När något poppar upp så kan det få bägaren att rinna över och när det blir orkan kan det bli jättejobbigt.

Hur som helst så hade min bägare runnit över när jag skrev vad jag skrev. Mina ord startade reaktioner. Nu har jag i stället börjat skriva på vad som kanske en gång blir en bok om hur det känns att vara skild, ha en relation till en skild man och massor av vänner och släktingar med en skilsmässa bakom sig. Vem vet, det kanske blir en bästsäljare! *s


2006-01-18

GRATTIS PÅ 50-ÅRSDAGEN ÄLSKADE TOMMY!
Tommy vid Siljan i Tällberg
Kan man tro att den här mannen är 50 bast? Näe, han har barnasinnet kvar och han ser likadan ut som han gjorde 1982. Okej da, några fler rynkor men annars är han sig precis lik.

Vi har satt upp lappar vid ICA och Konsum och det blev en annons i Knutpunkten och en i Värmlands Folkblad. Det har kommit massor med blommor.

Tommy är precis som mormor var, blir rörd till tårar mycket lätt. Jag hör mormors röst:

- Näe inte ska jaaag....

Varje gång det var födelsedag så blev det så! *s* Goa Tommy gör på samma sätt. *ler*

Detta kanske inte kommer ut på hemsidan 18 januari. Det beror på att vi inte har något internet hemma för tillfället. Det är Tommys födelsedag idag och jag har inte lust att vara arg så jag ska skriva av mig om hur det känns att vara utan internet och i bredbandsbolagets klor en annan dag....

2006-01-10
Fotografen tror jag är antingen Cattis eller Christer...
Tänk att denne man fyller 50 snart! Smått otroooligt! Första gången jag träffade Tommy var han antagligen 22 eller 23 år. Jag minns inte så där jättemycket från de första gångerna vi sågs men Tommy säger att vi var hos Tommy Olessen och såg på TV. Då var det vinter. Jag har ett svagt minne av att vi var ett gäng som tittade på skidtävlingar... Men jag kan ha fel!

Hur som helst så älskar jag denne man lika mycket då som nu. Lika mycket nu som jag gjorde igen 2002. Ingen är perfekt och det är inte Tommy heller men han är den bästa jag vet ändå. För trots att livet går upp och ner och fram och tillbaka, och trots att det ibland inte stämmer alls så finns den där värmen där ändå. Den som Tommy syftade på när han knöt sin näve och slog den mot bröstkorgen där hjärtat sitter medan han sa
- Så är det!
Det gjorde han när han hämtat mig och mina grabbar på stationen i juli 2002. Vi satt på Mc Donalds vid vägen mot Skived. Solen sken och det var varmt. Vi såg på varandra över bordet där vi satt. Jonatan och Ruben satt på var sin sida om bordet. Ruben bredvid mig och Jonatan bredvid Tommy. Jag såg hur det låg en tår i varje öga på Tommy när han såg på mig och gjorde den där gesten.

20 år hade gått sedan vi sågs senast och det räckte med att höra Tommys röst på telefonsvararen när jag kom hem från Smögen några veckor innan vi bestämde oss för att åka hit så kom känslan tillbaka. Den känsla jag alltid haft för goa snälla Tommy. Sommaren 2002 växte den ut och blommade upp till en förälskelse starkare än starkast.
- Så ömsesidigt så, sa Tommy ofta.

Vi pratade i telefon i timmar. Du som inte tycker om telefonen, säger du, pratade och pratade. Å vad jag läääääängtade efter dig då där jag satt nere i min lägenhet i Göteborg. Jag längtade efter att känna ditt hår kittla i näsan när dina armar som höll om mig som på bilden här ovan. Just nu sitter jag här ensam i ditt fina hus som är mitt hem nu och du är på jobbet. Jag hade gärna haft dig hemma hos mig nu så att du kunde hålla om mig...

Nu har vardagen hunnit ikapp med allt vad det innebär. Ändå finns den där första känslan kvar. Tommy Gert Ove Svensson. Samme man som jag åkte och hälsade på när jag kände mig nere och deppad den där sommaren 1982. De dagarna var det varmt ute och jag åkte hem igen betydligt gladare den gången. Det är det du är så bra på Tommy, att få människor att må bra och bli glada. Du kan nästan göra vad som helst för att andra ska må bra och ha det bra. Det är inte alltid så lätt när vardagsbekymren hopar sig och allt blir grått och svårt men trots det så har du alltid ett skratt på lut och det beundrar jag dig för!
Min älskade goa Tommy! Sååå mycket jag älskar dig!!!

För:
- Så är det! *slår med näven mot hjärtat*


2006-01-08

Grrrr!!! Hm... den här funderaren är nog mer en avreaktion än en funderare... Det kryper i kroppen ibland!!! Grrr!!!!

...igår när jag hade lagt ut den text på hemsidan som min bildtext syftar på så ångrade jag mig. Det är egentligen något jag borde skriva en bok om. Hur det är att vara en skild person med många vänner som skilt sig och att leva med en skild man. Den som vet vad jag menar vet oxå att det inte alltid är en dans på rosor, att det ibland fungerar bra men då och då blir det för mycket för vem som helst... I synnerhet när många små saker samlats på hög!

Jag vet att till exempel Carina, Eva och min kära syster vet vad jag menar... Om någon annan hann läsa texten och reagera så må det vara hänt! Nu är den borta i alla fall!

2006-01-07
Den text som skulle vara här kommer inte att läggas ut till allmän beskådan. Den ska jag spara som underlag till en bok någon gång i framtiden....

2006-01-01
GRATTIS RUBEN 11 ÅR!!!!
Ruben fyller 11 år 1/1 2006 Klockan 12.54
Det här nyåret har vi haft Jonathan Luoma, Christer, Charlotte, Alfred och Nikita på besök! Sena nätter och tidiga morgnar. *gäsp* Vi har spelat Trivial Pursuit och vi har sett film på TV, ätit alldeles för mycket och barnen och tonåringarna har smällt raketer! :-)
Idag, söndag 1 januari ska vi äta ännu mer och dessutom ha kalas med tårta och kakor o sånt... *pust, stön, stånk*

Så tar vi i för att orka blåsa ut alla elva ljusen då! :-)
...så tar vi i för att orka blåsa ut alla elva ljusen. Kompisen Jonathan hejar på!

2005-12-24
Gojul!
...så där ja, nu är Dennis, Elsa och Robbin oxå med på julkortet! :-)

När Kalle Anka började var vardagsrummet tätt befolkat! :-)
Vardagsrummet när Kalle Anka började på julaftonen!
Vi åt massor av god mat och hade hur mysigt som helst på julaftonen.

De har så roligt när de är här allihop. Dennis, Robbin, Jonatan och Ruben skrattar och spexar hela tiden. Det blir en del spel och även film. Beck har de nog sett snart så de kan dem utantill! Men många glada skratt fyller huset när Robbin o Dennis är här först och främst! Det är så härligt att höra dem och mina grabbar! :-D
Dennis skulle visa sig på styva linan och tog ner farsgubben i armbryt! *skratt*

Erika och Ruben hade oxå roligt ihop. De två kan ibland vara såååå sura mot varandra och så en annan gång skrattar de och har hur kul som helst. När de skrattar så njuter både Tommy och jag! :-D
Jonatan är fotograf och så här glada var fotomodellerna!

Och ibland blir Counterstrike verklighet i vårt kök... eller....?

Snart kommer Christer, Charlotte, Nikita och Alfred oxå! *glad*
Här sitter Nikita i suffletten till Noras barnvagn inne på Trädgårdsföreningen i Göteborg i somras.


2005-12-21

God Jul o Gott Nytt år!
Det första julkortet. Fick ju inte med Dennis o Robbin så jag gjorde ett nytt... :-)

2005-12-14
Miljö och Hälsa nummer tio


Så har jag gjort en tidning då! Ja jag har redigerat allt enligt en mall som är uppbyggd av någon annan från början och jag har inte tagit alla bilder och skrivit alla texter själv. Bara två artiklar med bilder till...
Jätteroligt och spännande!!!! :-) Tidningen kommer ut på fredag om allt går som det ska och det får vi väl hoppas.

Jag har inte haft så mycket tid till annat senaste tiden. Det är jul snart och jag har liksom inte riktigt hunnit med om jag tänker efter. Förra året vid den här tiden höll vi på med Molkomstidningen. Den skulle skrivas, redigeras och distribueras. Tina och jag åkte vilse i skogen! *skratt* Det var både jobbigt och roligt. Det jobbiga var grupperingarna i klassen och "skiten i källaren" som fanns där. Jag är en känslig person och jag tror att jag blev en sorts kanal för all den där skiten. Nu så här ett år efteråt förstår jag varför jag reagerade så starkt och blev så ledsen och arg. Allt det ledsna och arga kom ur situationen som rådde där.

Det var många i Molkomsklassen som aldrig rensade luften utan i stället slutade prata med vissa. När man slutar prata med folk man har i sin omgivning så uppstår en sorts hatvägg om känslorna som aldrig får utlopp blir tillräckligt starka. Den hatväggen fanns på flera håll i den klassen och jag som inte hade någon sådan kände det här hela tiden. Jag tycker om alla jag läste journalistik med. Men en eller minst en av de jag umgicks med hade en mycket stark sådan hatvägg och någon eller några av de andra som jag oxå pratade med och hade roligt ihop med hade oxå en sådan hatvägg. Jag hamnade mitt emellan...

När tiden blev knapp och det uppstod konflikt mellan det faktum att jag inte är 23 och fri från barn och familj och undervisningens utgångsläge i att alla som läser på Molkom gör det och inget annat. Ja då gick det inte längre. Jag kunde inte sitta kvar i klassrummet och göra en tidning när jag hade två barn hemma som inte går och lägger sig om man inte är hemma. Ruben var dessutom ett helt år yngre och i behov av att ha en vuxen hemma. Tommy jobbade natten och det gick helt enkelt inte att fortsätta i ett klassrum fem mil bussvägen hemifrån. Jag var tvungen att åka hem trots deadline och allt. Jag tog ett snack med läraren som ansvarade för redigeringen och så åkte jag hem. Men på bussen fick jag telefonsamtal från en av de andra av lärarna.

Jag tror att den läraren inte var riktigt sig själv just då och att även hon precis som jag upplevde de här hatväggarna i klassrummet som fruktansvärt jobbiga. Hur som helst så gjorde hennes ord i telefon ont och jag blev ledsen. Kände mig sliten mellan plikten att arbeta klart min del i tidningen och det omöjliga i att lämna mina barn ensamma hemma. I det ögonblicket önskade jag att jag hade haft en kopiator. En Cicci-kopia hade fått åka hem till barnen och den andra tillbaks till skolan och arbeta klart.

Nu visade det sig att det jag hade kvar var lätt. Inga större problem alltså. En del av min text behövde skrivas om och det gjorde mina kurskamrater, två av de som gick med sina hatväggar i skolan. Det andra var snabbt avklarat på morgonen efter när jag kom till skolan. Det vill säga min del i tidningen blev bra. Eller så bra den kunde bli i alla fall... Får ju inte skryta! *s*

Så här efteråt känner jag en stor lättnad över att vara klar med Molkom och folkhögskolan där. Visserligen träffar jag en av lärarna därifrån rätt så ofta just nu men det är inte i egenskap av elev. Han var dessutom inte min lärare där så jag klarar mig bra med det. Ibland saknar jag vissa av kurskamraterna. En chattar jag ofta med och några andra mailar jag med då och då. Två bor i Karlstad och vi har försökt få till en träff men det är inte lätt. Jag åker ju inte bara dit ner bara sissådär... Men en vacker dag får jag ordnat det där med körkortet och då så...

2005-11-28
Ruben spelar saxofon
Ruben spelar saxofon när skolan firade advent i kyrkan. Foto Cicci Wik

Vad modig du är Ruben! *imponerad* Spela inför halva skolan i kyrkan alldeles ensam där framme. Bra jobbat tycker jag!!! Själv har jag oxå framträtt inför folk på samma ställe. Kanske till och med stått där du stor men jag hade ju tolv andra med mig minst.

Forshaga Gospel hade jubileumskonsert förra lördagen och det var lika roligt som vanligt!!! Tack för att jag får vara med om detta! *myser*

På onsdag åker jag till Göteborg. Ska bli både roligt och lite ensamt. Egentligen tror jag att jag och Tommy hade mått bra av att få åka någonstans tillsammans. Men då ska man ha ekonomi för det... å det har vi inte! :-(

Idag har jag varit och gjort ett arbetsplatsreportage. Roligt! Nu vet jag en hel del om hur man gör pulkor, skidor och gängskydd! :-) Ja ja inte såna då utan sådana man sätter på rören som ska ner i backen när man borrar för bergvärme. Polyeten använde de där för det mesta och när den förbränns blir det bara vattenånga och koldioxid. Inte ens färgen i pulkorna är giftig. Mannen som visade mig runt sa att man kan äta hela pulkan om man nu skulle önska! *s*

Mamma ringde idag och berättade att hennes morfar, Erik Dahlberg, har en salong uppkallad efter sig på Borlänge teater. Där finns en skrift som säger att teatern i Borlänge aldrig hade kommit till om det inte varit för honom! *ler* Då blir man stolt! Å när jag sökte på min farmors namn hittade jag hennes bror på nätet. Erik, även han, Proft startade en teaterskola i Skara där flera kändisar gått.

2005-11-22

Ljuva sommar.... vart tog du vägen....? Bara höstligt novembermörker just nu. Inte ens snö... *suck* Foto Cicci Wik
Idag har jag namnsdag. *ler* Ja ja...
När jag gick upp i morse fick jag sms. Min nya mobiltelefon är inspelningsbar och Jonatan har spelat in sig själv när han säger ESSEMESS ganska töntigt. Kul e det i alla fall att ha en lite "egen" signal för sms!

Det var Christer som skickade grattis på namnsdagen. Kul! Jag svarade med att fota mig själv i en stor gäsp och skicka honom ett mms med den bilden i. Hoppas den kom fram!

Senare idag har mamma ringt också. Hon gratulerade oxå på namnsdagen. *s* Väldans va poppis man e! :-)

Idag har jag jobbat med att söka information som är viktig för SNFs räkning. Det var styrelsemöte igår på Gjuteriet. Tänka sig att jag är med i en styrelse! *s* Ja ja... Hur som helst gör ju SNF ett superbra jobb och vem vill inte vara med och påverka när det handlar om Miljö och natur.

Det ska jag ju för övrigt göra även via Miljö och Hälsa, en tidning som är till för folk som jobbar med miljö och hälsa. Passande namn! :-) Hur som helst är det vad jag ska lägga ner mig på härnäst! Jag ser fram emot det jättemycket och jag hoppas att jag kommer att göra bra ifrån mig så att styrelsen där blir nöjda med mig.

Jag tänker tillbaka på min barndom, eller ungdomstid kanske blir mer rätt. Jag var 14 år och politiskt engagerad i motståndsrörelsen mot kärnkraften. Skrivit har jag gjort sedan jag var liten och jag fick i uppdrag att göra ett flygblad. Det blev ritat och skrivet på. Nu gör jag samma sak även om det blir med hjälp av datorn och på en mer seriös nivå.

Mamma berättade att jag som liten sagt att jag gärna skulle vara vatten eller luft. Det bara finns där utan att någon ser det men får se allt. Ungefär så är det väl att vara journalist. I alla fall den typen av journalist jag vill vara. Det är inte mig fokus ska ligga på utan i det jag skriver när läsaren fastnar. Vem vill läsa något som får en att fundera över vem som egentligen har skrivit skiten? Nä det är bättre då att innehållet i texten fångar läsaren och får honom eller henne att tänka till om det som står skrivet i stället för författaren. Jag är bara den som utför arbetet med att göra texten levande. När den är färdig ska den leva sitt eget liv, utan mig.

2005-10-20

Rådjur strax ovanför Näckrosdammen i centrala Göteborg. Foto Cicci Wik
Någon stal Tommys cykel på Centralskolan och förstörde bakhjulet. Vad trött man blir! *suck* Det var tur att den kom tillbaka men det är ju hur trist som helst att den inte går att cykla på. Jonatan har ingen cykel nu och Tommy blev arg! Jag tänker polisanmäla händelsen. Det är väl ingen polis som lägger ner någon energi på en stulen och vandaliserad cykel men ändå...

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men just nu är jag mitt uppe i en massa som håller på att hända. Inget är klart och allt är på G. Jag får fundera om det där när det hänt något.

På TV säger de just nu att det ska snöa på söndag. Det var ju sommar nyss! Men å andra sidan blir det ju sommar igen när vintern är slut...

Jag önskar vi hade lite bättre ekonomi. Ända sedan jag pluggade i våras har ekonomin släpat efter och nu börjar jag bli trött på det. Ingen semester, inte råd med att unna sig någonting, så trist! Men en vacker dag så kanske det blir bättre...? Ibland tror jag det där är en förbannelse som vilar över mig. Där jag finns ska det vara fattigt helt enkelt. Det var det som var det svarta molnet som föjde mig över huvudet i en dröm jag hade när jag var liten... Men skam den som ger sig! Jag har skaffat studielån som inte gör mig rikare och jag har kämpat med näbbar och klor för att ramla ner i vårdbiträdesrollen igen. Än så länge står jag kvar i startgroparna för mitt företag. Snart springer jag! :-)

2005-09-16

Matilda vid Sörtjärn. Foto Cicci Wik
Jag blir så arg när det händer sånt som i Vålberg. Hur kan de vuxna i Vålberg låta sina barn bli sådana? Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina barn blev sådana!!

Det värsta är att det är de vuxnas fel att de blivit sådana. När de vuxna tar avstånd från invandrare, drar alla över en kam, säger en massa dumt som att de allihop kommit hit till rika Sverige för att leva gott på bidrag. Eller att de bara ljuger om sina hemska historier som fört dem hit. Att de egentligen allihop bara är ute efter att sno det här landet från världens bästa folk, svenskarna. Ja det är sånt de får höra vid köksbordet av sina föräldrar. Det är sånt de säger sinsemellan när kompisarna samlats. De skrattar åt invandrare som inte kan svenska. Gör sig lustiga över dem eller skäller över dem.

En arbetskamrat jag hade berättade en gång hela sin historia för mig. Hur landets regim byttes ut från en demokratisk till en religiöst fanatisk.Hennes man var TV-producent och var tvungen att fly undan ett dödshot. Hon och barnen flydde åt ett håll och han åt ett annat. De hade ingen kontakt på ett halvår. Under den tiden blev hon mer och mer övertygad om att de tagit hennes man och dödat honom. Hon lyckades ta sig till Tyskland. Där hade de bestämt att de skulle mötas. Hon väntade i flera månader innan han äntligen dök upp. Hon sa att hon aldrig blivit så lycklig i hela sitt liv som hon blev när han dök upp.

Den här kvinnan och jag pratade mycket om religion när vi jobbade ihop. Ibland djupa diskussioner. Vi var rörande överens om att religioner, oavsett vilken, alla går ut på samma sak. Människor ska ta hand om varandra och planeten vi bor på. Kärnan är kärlek, kärlek till livet och den här planeten. När sedan MÄNniskor tolkar bibeln, koranen eller andra religiösa texter på sitt vis. Ofta i syfte att finna underlag till att skaffa sig makt, så uppstår fanatismen. Det är fanatism som föder krig. Vare sig den är kristen, muslimsk eller vad som helste. Alltid är det människor som använder religionen i sina egna syften. Det är inte religionen som är orsak till krig.

Jag var i Karlstad och skulle skriva om 100-årsdagen av unionsupplösningen och allt firande de hade där då. Jag stod där i folkvimlet och väntade på att Göran Persson skulle komma ut från frimurarlogen där han åt lunch. Bredvid mig stod en liten tailändsk kvinna, på andra sidan henne stod en äldre karl och hans fru. På andra sidan dem stod en invandrarkvinna som började gräla med en svensk kvinna om vem som skulle stå längst fram. Den äldre mannen sa i bitande ton åt den svenska kvinnan så att både tailändskan bredvid mig och den arga invandrarkvinnan hörde det:
- Bry dig inte om den där, det är ingen idé att bråka med invandrare. De är bara skit allihop ändå!
Vad jag skämdes!! Och vad jag har ångrat att jag inte tog tag i den där gubben och sa ett och annat. Jag skämdes över att vara lika svensk som den där mannen! HUR kan man göra så???

Det är män som den där gubben som är roten till att en rektor i Vålberg blir misshandlad. Och vi låter det ske! Vi låter folk gå omkring och säga nedlåtande saker om invandrare. Skratta åt dem och skälla över att de finns här i det här landet. Varenda en av de "nya svenskarna" har en egen historia. De är människor som genomlevt saker som vi svenskar aldrig kan föreställa oss. Ändå tycker somliga av oss att VI är de som vet bäst om hur saker och ting är!


2005-09-16


Flygmyror på biltaket Foto Cicci Wik

Vad rör sig i huvudet på mig...? Jo, hela tiden arbetar min hjärna på hur jag ska kunna dra in pengar till mitt företag. Hela tiden nya idéer. Visst känns det ibland trögt, som att gå i kola med fötterna klibbade i backen. Men samtidigt så gäller det ju att fortsätta gå, att inte låta kolan sega till det för mig!

Jag har skrivit två artiklar till SNF Värmlands tidning och två andra artiklar till en tidning. Tänk, jag har fått skapa text om sådant som intresserar mig. Miljö och IT! Förutom det har jag skrivit i Lokaltidningen oxå. Där finns om FIFs pojklag som vann i Ulvsby och jag har hört folk säga att de blivit positivt överraskade av att hitta lokala nyheter i en nättidning. Jag har fått höra att mina artiklar om Klarälvsbanans invigning blev fina! Det är roligt och ger en skjuts i ryggen. Men så kan jag bli så trött när folk tar för givet att det bara finns NWT och VF att skriva i om man är frilansjournalist här i Forshaga. Det är så tråkigt med folk som tror att de minsann vet... Ja ja inget att elda upp sig på!

Det lockar inte mig att böna och be om att få skriva i de där tidningarna men det är klart att om jag får en idé som passar i dagstidningarna här i Värmland så mailar jag ju! Det har jag gjort, men inte fått svar. Nej, självklart, de står väl i kö utanför dörren alla 25-åringarna utan barn och familj. De där som är beredda att jobba 24 timmar om dygnet och inte ha något liv bara de får skriva i dagstidningarna här. Men låt dem hållar då! Jag ska nog klara mig ändå utan att behöva fjäska, ge upp familj och andra saker i livet på köpet... *ler*

2005-09-01

En fjäril i slutet av augusti. Foto Cicci Wik
Vad mycket det händer hela tiden. Än så länge har jag inte blivit direkt rik på pengar, men på erfarenheter och möten. Möten som i sin tur bär med sig möjligheter... Kanske hamnar jag på en resa till ett land jag väl aldrig trodde jag skulle komma till. Kanske skriver jag ett par artiklar om sådant jag alltid drömt om att få skriva om. Kanske lyckas jag med att erbjuda en tidning bilder som håller och får sålt ett reportage... Det är först när det sker som ordet kanske försvinner förståss. Men ändå!

På lördag ska jag vara lokalreporter här hemma när Klarälvbanan invigs. Vill du veta mer om vad det är kan du läsa på www.klaralvsbanan.se

I helgen som var hjälpte jag Lokaltidningens Kristinehamnsdel att rapportera från Stadsracet. Helkul! Fick en kompis i Gyllene Tider, Micke Syd. Och Magnus från Fame är en urmysig typ oxå, för att inte tala om Patrik Karlsson i Sven-Ingvars. Man tror att kändisar ska vara högfärdiga och se ner på oss andra dödliga men de är bara människor som vi! Dessa tre har allihop fått en plats hos mig i alla fall. *ler*

2005-08-21

Nu har jag börjat jobba. Ibland känner jag mig envis och viss om att jag kommer att tjäna nog med pengar. Ibland tryter kreativiteten. Men den har hittills kommit tillbaka hela tiden. Det är inspirerande att få använda sin egen tankekraft, sina egna idéer och bara ha sig själv att lita på att det blir gjort.

Igår kom lillebror Christian och hans flickvän Natalie hit med tåget till Kil. Vi har haft det lugnt och mysigt tillsamans och idag åkte de hem igen. Igår kväll njöt vi årets kräftor. Jag tror att Christer, Christian och jag fått kräftnjutargenen av vår far. Cattis verkar inte tycka lika mycket om kräftor. Att pilla i sig det lilla som finns att äta och njuta av den UNDERBARA smaken... mmmmm.....

I veckan som kommer är det stadsrace i Kristinehamn. De ska köra gokart på gatorna där. Ja ja...

På lördag 27/8 vid tolv ett någon gång ska Forshaga gospel stå på soltorget i Karlstad och sjunga. Det ska bli kul! :-) Jag har saknat kören över sommaruppehållet faktiskt. *ler*

Vi har bara haft fyra dagar semester i år. Men det var mysiga dagar. Först bodde vi hos Cattis och Patrik två nätter och sedan två nätter hos Christer och Charlotte. Vi var hos Eva på besök oxå, i hennes nya fina lägenhet i Johanneberg. Vidunderlig utsikt och ljust och luftigt med högt i tak. Nu har hon allt bytt upp sig. Majorna får vara hur mysigt det vill men det är trångt och lägenheterna i landshövdingehusen är dåligt planerade och mörka tycker jag.

Har du läst ända hit nu....? I så fall kan du väl skriva det i min gästbok? SNÄÄÄÄÄÄLLLA....?

2005-07-27
Så ska man då bli egenföretagare med allt vad det innebär. Tja... hellre det än att aldrig prova i alla fall. Nu känns som rätt läge. Alternativen var bara deprimerande så det ville jag inte. Då chansar jag hellre och satsar så får vi väl se om det blir magplask eller om jag lyckas hålla mig flytande. Har jag riktigt flyt så blir det ju riktigt bra! *skratt*

Barnen har varit hos sina andra respektive föräldrar förra veckan och denna. På fredag kommer Cattis och Patrik o hälsar på och sedan kommer Jonatan hem. Ruben kommer senare.

Egentligen hade jag gärna haft si så där 20 000 att resa för. Då skulle Tommy o jag ha hyrt en husbil och dragit ner genom Europa. Åh, jag skulle vilja höra honom berätta om alla platser. Tommy är en levande historiebok! :-) Han vill besöka den plats där engelsmännen steg iland när de kom till Frankrike dagen D. Jag skulle vilja se alla Europas huvudstäder. Jag har ju redan nu sett Stockholm, Köpenhamn, Oslo, London och Aten. Rom är väl en av de städer jag känner en dragning till. Och Paris, Lissabon, Madrid.... Ja allihop egentligen då.. Att resa med Tommy är min dröm! Jag riktigt LÄÄÄÄÄNGTAR efter det! Vilken karl jag bor ihop med egentligen! Ibland tror jag knappt det är sant! Han är så go min Tommy!! :-)

Jag undrar då och då om det är någon som läser vad jag skrivit här? OM du har gjort det får du gärna skriva i min gästbok och kommentera... Klicka på "knappen" här ovanför så kommer du dit! Tack på förhand! :-)
Lingonstigens finaste hus! *ler* Foto: Cicci Wik

2005-06-30

Godsägarn, hans hund, bil och hus. :-) Det är tack vare goa Tommy och mina barn som jag inte ger upp. Det är oxå mycket tack vare dem jag känner mig värd något! De hjälper mig trotsa Jante och tro på mig själv! Tack goa ni!
Foto Cicci Wik

Grrrr!!! Jag sitter här och är så arg över att vissa människor inte kan låta bli att ha en snorkigare attityd än vad som behövs!!!
I dagsläget är jag i en väldigt utsatt position på ekonomiskt. Precis i startgroporna att satsa på att bli företagare. Jag vill skriva. Det driver mig. Jag älskar att skriva, har alltid älskat att skriva. Och så har jag aldrig kännt mig så hemma i någon yrkesroll som jag gjort i journalistens. DET VILL JAG GÖRA!!! Men att fajtas med alla 20-25-åringar med vassa armbågar om de enstaka jobb som finns att ta det går inte. Då måste jag vara beredd att flytta dit jobbet finns. Det kan jag inte. Inte om jag inte vill slita upp mina barn ännu en gång och flytta från mannen jag älskar. Och det vill jag INTE!!!

Alternativet som fanns kvar var att försöka bli min egen. Företag har jag haft sedan 1990 egentligen. I alla fall registrerat. Men någon verksamhet har jag inte haft. Från början skulle det blivit en servicebutik som jag och Håkan skulle köpt om vi fått lån med mera. Så blev det inte. Sedan har det där företaget bara existerat som ett namn ända fram till 2001 då jag registrerade om det från handelsbolag till enskild firma i mitt namn. Håkan och jag separerade och företaget följde med mig. Fortfarande utan att ha någon form av verksamhet.

Och så nu då... när jag mer än något annat vill satsa på att få göra det jag känner att jag vill göra. Ja då blir man arrogant behandlad av a-kassan för att man inte vill vara en solidarisk löntagare längre. Eller vad finns det annars för orsak att tvinga mig att skriva under ett papper att jag inte marknadsför mig och att jag inte har någon verksamhet förrän företaget startar? Jag förstår att jag inte kan få a-kassa och samtidigt vara börsmäklare och låta miljonerna rulla. Det förstår jag. Men varför kan inte jag få börja redan nu att förbereda min verksamhet, ha min hemsida uppe och kanske rent av skriva lite...? Jag kommer ju ändå inte att få ett enda öre före 1/8? Nä i andra änden där på kommunal så säger de att om jag ska få någon a-kassa från 7/6 till 1/8 så får jag lova dyrt och heligt att jag inte är verksam!!?? Och detta ska dessutom tilläggas att jag får höra av en snorkig snubbe som lät som om han pratade med någon mindre vetande!!!!???? Åh, sådana som han som inte kan anta en förstående ton utan måste misstänkliggöra i stället, som inte kan inse hur dumt det är att upprepa samma sak enstavigt och med en arrogant ton oavsett vad jag sa. Jag kände att det här samtalet leder ingenvart. Jag sa ju bara att jag naturligtvis börjat förbereda mig och naturligtvis inte hade någon dragit igång min verksamhet på allvar än men hemsidan hade jag ju... Så nu finns bara den här personliga kvar. Den som ska marknadsföra mig har jag tagit bort.
- Du får göra en hemsida men den får inte vara aktiv. Du får inte marknadsföra dig eller ha någon verksamhet före det datum du säger, sa den arroganta om och om igen oavsett VAD jag sa.

Jag kan inte låta bli att tycka att det ena måste få flyta i det andra när man befinner sig mitt emellan. Jag behöver ju trots allt inkomster även om jag ska försöka dra igång egen verksamhet!!! Men det är väl som de sa på på företagscentrum, har man eget företag så täljer man guld med smörkniv automatiskt. Redan från den dag man registrerar företaget!!! *suck* De som tror det vet inte mycket...

Att det är så förstår jag för det är vattentäta skott mellan att vara löntagare i ett låglöneyrkes fackförbund med tillhörande a-kassa och företagarens roll. Att försöka göra något åt sitt liv och ta tag i saker och ting själv är inte populärt. Tänk om alla gjorde det, då skulle ju fackförbunden tappa all mening. Det finns ingen vilja hos kommunalarbetarförbundet att medlemmarna ska göra något sådant. Nej, de ska rätta sig i leden och vara solidariska med varandra och lida de offentliganställdas plågor solidariskt. Man ska slåss underifrån tillsammans, men bara vid fikaborden. Inte i verkligheten så att människor får veta hur det EGENTLIGEN är att vara kommunalarbetare. Nej, det ska gnällas lite lagom offentligt bara och sedan ska det fjäskas för överheten när det kommer till kritan.
- Det är bara att bita ihop och jobba på, som en nattarbetande undersköterska sa en gång.
Vårt fackliga ombud på den arbetsplatsen peppade oss på mötena innan arbetsledarna kom in i rummet. Hon sa, säg så här och så här när chefen säger si och så då svarar ni ditten och datten. Men när chefen klev in i rummet var det fackombudet som satt och småpratade med chefen i stället för med oss och när någon sa något vettigt så blängde de bara, ingen höll med. Efter mötet gick snacket. Hon som sa något vettigt var det stora samtalsämnet. Det handlade inte om vad bra saker hon sagt utan i stället om hur mycket hon trodde hon var något!

Ja ja..... Jante styr många människor i Sverige men på kvinnoarbetsplatser, och särskilt kommunala, ska man inte tro att man är något. Hur bra saker man än har att komma med! Och det samma gäller om man som medlem i kommunal tar tag i sitt liv och försöker göra något av det. Då ska man inte stöttas utan i stället ska man misstänkliggöras och tvingas hålla sig på mattan om man ska få del av a-kassan. Som man själv betalat till under alla år som anställd.

Ja ja... Någon gång blir väl även arroganta människor bemötta arrogant så de får smaka sin egen medicin!!!!! Eller så har de blivit som de är för att de hade en taskig barndom med trasiga leksaker!

Har du läst ända hit....? Skriv gärna en rad i gästboken i så fall. Du behöver inte hålla med eller säga emot mig bara att du verkligen läst hit ner... Ibland undrar jag om det är någon som gör det? :-)

Så häääääääääär grinig blev jag idag!
(Det är jag på bilden, i hotellrummet i London. Foto Maria Pettersson tror jag...)

2005-05-22

En igelkott på besök i trädgården. Han vädrade åt mig och kameran när jag knäppte av bilden.
Foto Cicci Wik


Jaha ja! Så har man passerat in i nästa decennium av sitt liv då. Och hur känns det nu nu da...? Hm... Över ett längre perspektiv känns det bara bra men man kan ju undra över hur det kunde ta mig så här lång tid att hitta mitt rätta jag? Eller är det det jag gjort...? Hm.... *funderar*

I det längre perspektivet kan jag se att jag under årens lopp lärt mig att följa min inre röst. Jag har lärt mig att det enda sanna svaret alltid finns inom mig själv. Det gäller bara att vara lyhörd innåt och verkligen höra svaret. Det som känns mest rätt är nästan alltid det rätta svaret. För mig har det ofta funnits mycket osäkerhet och vilsenhet i vägen för det rätta svaret. Jag har nog alltid vetat men min osäkerhet och vilsenhet i livet har gjort att skapat mig falska ledstjärnor. Jag har låtit andras omdöme om mig och min värld styra den i alltför hög grad. Det är ingen annan än jag själv som vet svaret. Ingen annan än jag lever MITT liv. Så är det. Ingen annan kan tala om för mig vad som är rätt för mig. Det är egentligen bara jag som vet vad som är rätt för just mig. Visst händer det att något jag trott varit rätt visat sig vara fel. Men om jag reflekterat en gång till så har ingenting jag gått igenom i livet varit rätt från början och i all evighet. Jag tror att vissa saker kan vara rätt under vissa perioder. Vissa relationer, vissa intresseriktningar, vissa tankar och vissa saker vi gör. Men tiden förändras, vi förändras och även det som är rätt och riktigt i våra liv. Nu låter jag som en klok gammal gumma. Kanske är det det jag är på väg att bli nu då när jag fyllt 40? *skratt*

Hur som helst så känns tillvaron just nu helt rätt på alla möjliga sätt. Ibland så mycket att jag börjar oroa mig för att något ska hända som sätter tillvaron på hal is igen. För när jag ser tillbaka på mig själv mitt i skillsmässan med studier och osäker arbetsmarknad framför mig så känns det som om jag var Bambi på isen i slutet av förra århundradet och början på det nya. Jag snurrade glidande runt med benen åt alla håll och försökte hålla mig upprätt för att inte ramla och slå mig. Precis så var det.

Nu är det jag själv som är kärnan i mitt liv. Inte vad jag ska göra i yrkeslivet, inte andra människors tyckande och låtande kring mig och vad jag bör och ska. Meningen med mitt liv är för tillfället att jag ska göra det jag är bra på och känner att jag behärskar. Det mår jag bra av och om jag mår bra blir jag stark. Är jag stark kan jag ge mina medmänniskor vad de behöver från mig. Barnen, Tommy och mina vänner. Jag har en fantastiskt go sambo som jag älskar hur mycket mest som helst!! Jag sjunger i gospelkören och njuter av toner och rytmer, jag bor i ett hur mysigt hus som helst och jag håller på att få fotfäste i min yrkesroll. Spänning finns i tillvaron naturligtvis. Ska jag lyckas få en ekonomi som fungerar eller ska jag få fortsätta ha det som jag alltid haft det på det området....? Just nu är jag beredd att satsa och det känner jag att jag måste göra nu. Våga och vinna eller försvinna....

2005-05-13
GRATTIS PÅ 13-ÅRSDAGEN JONATAN!!!!!!

Måste ju gratulera Jörgen Kral oxå och Henning Sjöström, Stevie Wonder och prins Carl-Filip. Alla fyller de år denna dag! Och idag är det dessutom fredag den trettonde! :-)

Jag håller på att lära mig allt om skog och skogsbruk fortfarande. Börjar känna mig som en skogsnörd! *skratt*

Med andra ord har jag inte så mycket annat att fundera över.

Möjligen då att det är en del intriger på vilda webben. Några som blivit osams och håller på att förstöra för varandra. Sånt är inte roligt! Men jag hoppas att det bara försvinner... Jag brukar vara på vilda ibland. Inte så ofta som förr men ibland är det ett ganska roligt tidsfördriv. Robban, propellermannen, kan jag ju alltid hitta där till exempel! *skrattar* Ja ja...

Annars är det härligt ute nu. Det börjar bli grönt och i trädgården blommar påskliljorna och tulpanerna slår snart ut. Vi har planterat blommor i lådorna på framsidan och i en del av krukorna. Tänk att det ger en sådan njutning för själen att se livet spira upp ur marken igen!

Nej nu ska jag gå o fråga om nån vill ha tårta! Jag har gjort en chokladtårta efter bästa Créme de la Cicci metod! :-)

Måste bara skriva något jag inte skrivit på länge nu:
Tack goa Tommy för att du finns och för att vi har det så bra här hos dig! Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana och ännu mer ändå! Goa du!! Du värmer mitt inre! ILY

2005-04-30

Ett vårtecken lika säkert som tussilago och tranor, Tommy ränsar spirearabatten på framsidan. Foto Cicci Wik
Grattis Matilda 6 år igår 29/4!!!

Det kändes så negativt det jag skrev sist. Måste ta bort det. Det blev för mycket negativ energi kände jag.

Hur går tankarna idag da...? Tja, jag har huvudet fullt med mitt slutprojekt i min utbildning. Skogen. Igår var jag och pratade med skogsarbetare. Tänk, det tar en halv minut för maskinerna de använder att ta ner och kvista ett träd!! En halv minut. Såga ner det och ta bort grenarna!! Jaa...

Miljö och naturvän som jag är så har jag ändå en humanistisk syn på det här känner jag. Visst måste många småfåglars bon försvinna när skogen tas ner så där. Av egen erfarenhet vet jag att de återvänder år ut och år in till exakt samma ställe de små liven. När nu deras sedan åratal tillbaka boplatser försvunnit, vart tar de vägen? Men livet på jorden förändras ständigt oavsett det är vi människor som åstadkommer förändringarna eller inte. Någon gång måste deras ursprungliga boplatser bytas ut mot nya, så är det. Att människorna tar ner skogen och säljer den vidare för egen vinning, så måste det ju vara. Vi förädlar råvara för att hålla våra ekonomiska system igång. För att ta hand om gamla och barn, för att överleva. Men det blir fel när fördelningen av medlen blir skev och om miljöförstöringen är permanent.

Ja jag menar om cheferna i toppen på till exempel skogsbolagen roffar åt sig bonusar och annat medan den offentliga sektorn ska minskas och de anställda där ska göra mer jobb för mindre pengar. Eller om skogsbolagen inte tar ansvar för den miljöpåverkan de har när de skördar sin skog.

När jag nu ska skriva mitt arbete om skogen vill jag först ta reda på hur det fungerar. Mitt första intryck är att certifieringarna gör nytta. Arbetarna vet hur viktigt det är att följa regler och bestämmelser som kommit ur det faktum att de stora företagen tvingas med ekonomiska medel ta hänsyn till miljön. Inte bara naturmiljön utan även arbetarnas miljö. Det här gav mig en ganska positiv bild även om jag förstod att det krävdes en viss asträngning från arbetarnas sida att följa upp och tänka på alla reglerna. De kan inte ens tanka skogsmaskinerna utan att de bokför det. Inte heller kan de köra kors och tvärs över vilka ytor som helst i skogen utan att ta hänsyn till kulturellt viktiga platser och känsliga biologiska miljöer. Hela tiden får de ny utbildning på området. Små utbildningsdagar då och då där de får veta det senaste inom natur, kultur och miljö. Det tyckte jag lät jättebra!

Gammaldags miljötänk har inget som helst förtroende för nytänkandet som finns i företagsvärlden idag på miljöområdet. För mig känns det viktigare att vara vidsynt, att försöka se saken ur alla vinklar och jämka intressen istället för att ensidigt arbeta för en enda sak. Jag menar att enbart vara miljö och naturkonservativ och misstänkliggöra allt med ekonomisk vinning i första rummet tjänar inget till idag. Då blir man bara gnällig. Nej, fram för nytänkandet och att arbeta för konstruktiva idéer som gagnar så många som möjligt i stället. När nu miljön fått ekonomisk status, låt oss fortsätta jobba för att den får behålla den status den fått och kanske ge den ännu mer status. Det är väl bättre än att misstänksamt betrakta allt som har människans bästa på första plats med armarna i kors och fokusera på de negativa följder detta får?

Jag är faktiskt allvarligt trött på människor som står och betraktar sin omvärld med armarna i kors och gnäller över hur eländigt det ser ut utan att själva försöka förbättra. För även om man inte kan göra om hela världen till vad man vill att den ska bli så kan man med största säkerhet göra NÅGOT i alla fall. Och något är mycket bättre än ingenting alls! Eller hur? Har man ingen lust att göra något ska man enbart hålla tyst tycker jag. Då ska man inte klaga heller! Så där ja!! Nu skrev jag alla gnällspikar på näsan! :-)

2005-04-24

Grattis Pappa som fyllde år i lördags och Lina som oxå fyller år idag eller i morgon... Hm...

London var en upplevelse som smakade mer helt klart! Tunnelbanan, dubbeldäckarbussar, en massa snabbmat överallt, ständigt räknande från pund till kronor, souvenirbutiker överallt och vänstertrafik. :-)

Svenska kyrkans kör var en rolig och trevlig upplevelse. Tjejerna från Småland oxå. Se mina artiklar!

När vi kom hem kom funderingarna på hur det är med journalistyrket och med mycket annat oxå idagsläget för den delen. Klimatet mellan människor är hårt och kallt. Omtanke, medkänsla och hänsyn finns inte. Nä i stället är det först fram, vassast armbågar och snyggast fasad som vinner. Att det finns människor med talang som inte är högljudda och framfusiga, som inte har lust att lägga 200% på att få ett jobb till varje pris som blir lidande. Det är det ingen som bryr sig om. De får skylla sig själva. Hårt men så ser verkligheten ut idag.

Är man som jag ett 70-talsbarn som fått växa upp där alla delar på allt. I ett samhälle varmare och mer mänskligt än det är idag. Där drömmen om jämlikhet var större än drömmen om de stora framgångarna och stora inkomsterna. Ja då får man skylla sig själv. Har man utöver 70-talsuppfostran även vuxit upp med kristna värderingar som att vända andra kinden till och ge mer än ta. Ja då är man ute ur spelet. För kan man inte ta för sig och måla upp en fasad som består av extrem ambition och vilja att visa framfötterna och ta för sig ja då är det kört.
- Det räcker inte att kunna skriva bra, man måste vara en viss sorts person oxå om man ska bli en bra journalist, sa en kvinna för inte så länge sedan.... Samma kvinna sa att det nog är mer värdefullt för en journalist att ha yrkeslivserfarenhet från något annat yrke oxå, inte bara från journalistyrket. Men vad hjälper den erfarenheten när det finns journalister som ändå vet bättre än alla andra hur världen ser ut?

Det finns en i klassen i Molkom som inte har varit till freds med övriga gruppen en enda gång från att vi började i höstas. Den personen anser att alla bör vara ambitiösare och mer "på". Samma person tycker att bitar av utbildningen inte hållit måttet för vi delvis fått undervisning som inte direkt hör hemma på en nyhetsredaktion utan kanske liknar en estetisk utbildning lite mer. Just den biten har gett MIG massor. Det har gett mig ett bildseende som jag känner hjälper mig när jag skall fotografera. Men som nyhetsfotograf kanske det räcker att få med skeendet i bilden. Det konstnärliga behövs ju inte.... Eller...? Ändå kan den här personen som inte tycker om den delen i utbildningen ta bilder med just den konstnärliga biten i.

Att vara ärlig är för mig att berätta. Att inte hålla inne med saker. Och ärlig är jag mot de jag umgås med. Både de jag umgås frivilligt med och de jag tvingas umgås med. Det är klart att man kan ju inte säga vad man tänker alla gånger. Men om någon frågar mig något så svarar jag ärligt. Om läget kräver så kan jag vara diplomat, men även då är jag ärlig fast jag väljer mina ord. Jag anser att ärlighet är en dygd. Om jag skulle ljuga eller hålla inne med information som jag vet att den jag pratar med skulle vara intresserad av. Ja då skulle inte jag må så bra... Efter att ha pratat med en viss person har jag förstått att denne höll inne med information jag var intresserad av. Det får mig att känna mig överkörd och mindervärdig. Jag känner mig helt enkelt respektlöst behandlad. I fortsättningen blir det svårt för mig att ens prata eller titta åt den här personen. Så det är tur att terminen snart är slut... Jag är uppfostrad i en anda där alla har lika värde. Därför har jag svårt att se att jag skulle ha mindre värde än någon annan. I min värld har jag samma rätt till respekt som alla andra!

Jag har funderat över en sak... När en människa med en ödmjuk inställning till livet möter en som totalt saknar detta skadar han sig ofelbart. Motsatsen till ödmjukhet är hänsynslöshet, respektlöshet. Ödmjukhet är ett utrotningshotat värde i de vassa armbågarnas land. Här dödas ödmjukheten. Att kunna glädjas åt en annan människas framgångar och skicklighet är något man får sluta med om man ska ha en chans i de ödmjukslösas land och inte gå under. Nej skit i andra och bry dig bara om dig själv är mer de vassa armbågarnas motto.

Jag är inte lämpad att befinna mig i det landet så jag lämnar det där hårda, kalla, stressiga och omänskliga till de hänsynslösa och respektlösa vassa armbågarna. De kan slåss i det landet själva utan mig. Jag lämnar den världen åt dem som anser att deras egen lycka och framgång går före alla andras. Jag lämnar de vassa armbågarnas krig åt dem själva. En vacker dag kanske de stannar upp och reflekterar över tillvaron och kommer på ett och annat. Som att de inte har något liv, inga barn att älska, inget familjeliv att se fram emot när de kommer hem, inget annat än jobb, jobb, jobb och åter jobb. Jag lämnar det hänsynslösa och kalla till de som anser det vara värt att få magsår på sin väg mot framgångens ljus. Till dem som anser att det finns människor mindre värda än dem själva. Till dem som inte märker hur illa de gör när de klättrar uppåt över liken. För det är väl lik...? Ja det har de inte tid att stanna upp och kontrollera. De är ju på väg mot sin egen lycka, det viktigaste i världen!

Även om det inte är min stil att slå mig fram i deras domäner så vet jag att jag inte saknar skicklighet, erfarenhet och vilja. Jag tänker gå den väg som det känns bäst att gå. Jag tänker ge mig tid att reflektera så att jag gör det som magkänslan säger är rätt så ofta det går. Det som får mig att må bra ihop med andra människor är när jag följer mitt samvete och när jag gör det som blir bra för andra och mig själv. Lyckas jag inte alla gånger så må det vara hänt. Men då får jag försöka ställa det jag gjort fel till rätta oxå. I det läget kan en ursäkt vara på sin plats. Kanske något som gottgör om jag gjort någon illa. Mitt samvete mår bäst om jag gör andra mer gott än ont och om mitt samvete mår bra så mår jag bra och då mår de jag nära oxå bra i min närhet. Det blir en god cirkel. Motsatsen vill och kan jag inte leva med. Det har jag erfarenhet nog av!! Magsår och en negativ före detta svärmor är goda exempel på hur jag INTE vill leva.

Vad spelar det för roll att jag väger för mycket, inte har märkeskläder och heller inte armbågar mig fram i yrkeslivet när jag ändå är älskad. Eller ska vi säga, kanske är det just därför jag är älskad? För att jag bryr mig om andra människor OCH mig själv? Då menar jag att mitt välbefinnande är något mina barn och min sambo behöver, därför vill jag må bra först och främst och då måste jag följa mitt samvete och inte min egen privata yrkesmässiga stjärna i första hand.

2005-04-10

På Hawaii-fest hos Christer och Charlotte 2002. Tänk vad tiden går... Men vi e lika glada fortfarande att vi har varandra, jag och min goa Tommy! Foto Christer Wik

I helgen har jag varit med om en fantastisk körhelg med Anki och Magnus Spångberg! Vi började träna i fredags kväll i Betlehemskyrkan och fortsatte i Domkyrkan på lördagen! Vad jag ÄÄÄÄLSKAR detta!!! Det är SÅÅÅÅÅÅ häftigt att stå där och vara en del i det hela, att höra stämmorna, svänga med i rytmen, lyssna och uppleva och dela musiken med alla de andra. Gospel är härligt!!! Oemotståndligt för mig!!!

Vi var nästan 300 körsångare och det var trångt här och där och kö till toa men alla var glada och förväntansfulla. Lördagens avslutande konsert kom och kyrkan var i det närmsta fullsatt! När publiken ställer sig upp och applåderar då känns det bra! Mycket bra!!! Det känns hur roligt som helst att se hur glada de som lyssnar blir! Nu när jag upplevt det några gånger förstår jag att artister kan uppträda och sjunga samma låtar eller spela samma pjäs om och om igen. Det är ju lika härligt att få publikens jubel varje gång!!

Men mest av allt är det roligt att sjunga! Med eller utan publik. Det är härligt att sjunga gospel. Det innebär både melodi och rytm på samma gång. Visst finns det en och annan låt som är lite halvdan men ingen är tråkig. Ibland är det en svår stämma men då blir det en utmaning att klara av den. Jag ser det så i alla fall. För mig är det en glädje i att vara en i kören och en utmaning att göra mitt bästa. Jag tycker om de andra i kören. De är både roliga och trevliga. Det är ingen som sagt något om tro och religion en enda gång. Jag har inte kännt att det religiösa inslaget i gospelsammanhanget varit påträngande en enda gång.

Jag skriver inte under på allt som min barndoms pingstkyrka stod för, det gör jag inte. Jag anser att livet vi har här oxå ska levas och avnjutas. Jag anser inte att det här livet är lidandets och att paradiset blir när jag dött. Det finns bitar av paradiset här och nu men även svåra stunder. I de svåra stunderna är det bra att ha fina stunder att tänka på, värme och kärlek från andra människor att ta till sig. Jag tycker inte det är synd att dansa och ta en öl. Det är när något man gör går ut över en annan människa det blir synd. Eller om jag skulle skada mig själv på något vis. Men så länge ingen tar skada och det enbart innebär trivsel och livsglädje anser jag att det är okej. Livet har vi fått för att leva det och för att jag ska känna att jag lever så bra som möjligt så följer jag min inre röst. Jag har fått en god etisk grund i min uppväxt med pingstvänner. Den har gett mig en ödmjukhet gentemot andra människor och ett rättstänkande som jag har som ledstjärna. Min inre röst ska inte bara leda mig rätt i livet utan även göra det på rätt sätt i förhållande till mina medmänniskor och mina nära och kära. Det är min tro. För mig är livet meningen med livet. Naturens kraft. Universums kraft. Kanske är det en gud som står bakom den kraften. Men för mig räcker det att ta vara på livet här och nu på bästa sätt. I alla religioner finns en vilja att lära människorna ta hand om varandra och den här planeten på bästa sätt. Det tror jag är meningen med livet. Att vi ska göra det.

Många i kören verkar vara som jag, "privatreligiösa". Det vill säga, inte så mån om att omvända andra till sin egen tro och det är skönt. Jag minns att när jag var liten sa ledare på läger bland annat att ett av uppdragen som kristen var att man skulle missionera. Jag minns att jag kände en motvilja varje gång jag hörde det. Visst mår jag bra av mitt sätt att tro och visst skulle jag gärna dela med mig av det som får MIG att må bra. Men jag anser att var och en blir salig på sin tro. Är det så att någon börjar diskutera det här med mig så hänger jag på. Men att missionera min tro till andra gör jag inte. Däremot är jag öppen för diskussion. Och då låser jag mig inte i min position utan är beredd att försöka se saker och ting genom andras ögon oxå. Men jag vill inte själv bli missionerad. Om någon skulle försöka övertala mig att släppa min tro och gå över till en annan bara si så där, ja då sätter jag mig tvären. Nej, jag vill ha respekt för den jag är och vad jag tror på och jag är beredd att respektera andras tro på samma sätt.

På tisdag åker vi till London. Molkomsjournalisterna och jag. Det är underligt men jag har blandade känslor. Jag både vill och inte vill åka. Ju närmare det kommer tisdagen desto mindre vill jag åka. Hm...

Men jag åker naturligtvis. Jag ska ju på körövning med svenska kyrkans kör i London på torsdag. Och kanske blir jag intervjuad själv av en prisvinnande journalist på BBC radio. Spännande!!! *ler* Någonting ska jag nog hitta på att skriva om från London oxå. Jag ville göra ett arbetsplatsreportage från äldreomsorgen i London men jag har inte hittat någon att följa en dag. Inte än... En kille och hans kompis hörde av sig när jag lade ut mina trådar. De är i 25-årsåldern och har flyttat från Värmland till London för att det inte fanns några jobb här. Det lät spännande att skriva om det oxå. Vi får se vad utrikeskorrespondent Cicci Wik producerar under veckan som kommer. :-)

Jag vet en sak och det är att jag kommer att längta hem till Tommy och barnen! MYCKET kommer jag att längta! Men det går nog fort.... Snart är jag hemma igen! Då kanske jag längtar tillbaka igen, vem vet...? :-)

Äldre funderingar:

Från:
2006-10-09...

2006-05-28 till 2006-09-19

2005-04-10 till 2006-05-25

2004-04-30 till
2005-03-21

2003-05-29 till 2004-04-20

2003-02-24 till 2003-05-21

2003-01-01 till 2003-02-18

2002-08-04 till 2002-12-31

2001-12-29 till 2002-06-10