Créme de la Cicci - en personlig blandning Tillbaka till startsidan

FunderingarVem är Cicci?FamiljenMina hemtrakterSkrivetBlandatMedia och KommunikationÄldreomsorg och vårdNatur& MiljöTrädgård

Funderingar från 2003-01-01 till 2003-02-18

2003-02-18
GRATTIS SYRRAN! SEDAN IGÅR 17/2 HAR DU ÖVERGÅTT TILL ATT VARA MEDELÅLDERS! *SKRATTAR* SOM OSS ANDRA... :-)

Ledig idag! Sköööööönt!!!!
Vad funderar jag mest på just nu....? Tja... Mycket av mina tankar kretsar kring framtiden. Både den närmaste och den framtid som kommer att ta sin början i mitten av juni i år! *leeer*

Till den närmaste framtiden hör sådant som praktiska saker kring barnen. Från nu bor de här båda två helt o hållet. En kväll i veckan samt varannan helg ska de vara hos sin pappa. Det känns faktiskt mycket bra! Mina problem att få ihop arbetstider och barn har löst sig och jag får rå om dem mer och slippa vara här själv o skrota varannan vecka!

Problemen rör sig kring fritids. Kring att få kläder att räcka till dem och pengar till mat och extrautgifter kring barnen. Inget som är omöjligt. Bara sånt man måste ordna.

När det gäller jobbet har jag satt igång någon sorts "åtgärds-finnar-maskin" i huvudet känner jag. Jag avskyr att bara lägga problemet på bordet och sedan gå runt runt det o gnälla! Ingen mening med sånt! Det blir ju inte bättre för det!! Mycket bättre då att i stället försöka gå ett steg längre och i alla fall FÖRSÖKA göra vad man kan för att finna bot och lösning på symptom och problem. Själva problemets kärna kan jag inte göra något åt!

"ROTEN TILL ALLT ONT INOM ARBETET MED DE ÄLDRE ÄR BRISTEN PÅ PERSONAL"

Det problemet är det bara politikerna som kan göra något åt! Vi får väl vänta på den dagen då de inser att det här är ett allvarligt hot mot dem själva när de blig gamla. Då först kommer de att förstå att de måste se till att få in fler händer i äldreomsorgen. Men vem vill inse att man ska bli gammal en vacker dag....?

I stället gäller det ju att se vilka förutsättningarna och begränsningarna är. Hur kan man inom det handlingsutrymme man har till sitt förfogande underlätta arbetet på våningen på något sätt? Vilka symptom och problem kan man göra något åt i realiteten?

Först och främst är det alldeles för många detaljer att hålla reda på när man börjar fundera över det här.

Till exempel medicineringen där är det stränga regler. Det är ju mycket viktigt att det sköts på rätt sätt för de gamlas väl och ve. Vikarierande personal kan omöjligtvis ta tillfälligt ansvar för 15 pensionärers medicinering i detalj så det är enbart vi som är fast personal på våningen som kan göra det. Det händer ju ofta att man som fast anställd står där med två vikarier på morgonen. Det kan bli mycket arbetsamt om det sker för många detaljändringar under dagen med medicinerna! Det är ju inte bara medicineringsdetaljer man får ta ansvar för i den situation man står i när man är ensam fast anställd på våningen under en dag!

Vi är allihop kontaktpersoner för två av de boende. Kontaktmannaskapet innebär att man ska ta ansvar för sådant som rör de pensionärerna. Se till att han eller hon får den vård och omsorg som behövs i just hans eller hennes fall. Det går kanske att vara något så när insatt i vilka mediciner de man är kontaktperson för ska ha och inte ha. Men de övriga på våningen? Om kontaktpersonen är sjuk eller frånvarande av andra orsaker måste ju övriga på våningen se till även dennes pensionärers ändringar i ordinationer och dylikt på den medicinska sidan.

Tja ska vi som arbetar på våningen kunna sköta 15 pensionärers mediciner korrekt krävs alltså en mycket lätthanterlig och noggrann rutin kring detta. Vi måste få hjälp att sköta det här utan att behöva känna till allt om 15 personers medicinering! Även vikarierande personal på våningen måste enklast möjligt kunna sköta det här. Det KAN ju tyvärr hända att det enbart är vikarier inne på våningen en dag då och då...

Sedan har vi sådant som beställningar. Det ska finnas mat, blöjor med mera till vardagen på våningen. Det ska tas ansvar för städning av tvättstugan, korridoren, personalutrymmen, kök och förråd. Någon måste gå på möten kring brand och larm och se till att informationen når övriga i personalen på våningen. Någon ska ta ansvar för rapportering av frånvarande pensionärer och personal. Här har jag bara räknat upp en del av det vi ska ha i huvudet. Det händer ju att det är läkarbesök och annat uppbokat på dagarna och det måste man oxå se till att det följs under dagen. Dagens hålltider, långsiktigt tänkande kring lokaler och mat med mera samt det personliga ansvar var och en har för sina städningar och pensionärer vi är kontaktpersoner för. Detta i kombination med de löpande uppgifterna under dagen som uppstigning, frukost, förmiddagskaffe, middag, kvällsmat, läggning och städning av kök. Ja det blir många små saker att hålla i huvudet varje dag!

När man arbetar på natten kan stressen ligga i att man inte kan vara överallt samtidigt för att ta hand om de gamla som är extra oroliga. När man har 8 enheter att se till och man är tre personal och det behövs någon på fem enheter samtidigt kan det bli mycket stressigt. Eller om en pensionär är mycket orolig och kräver närvaro av personal nästan hela tiden och man måste ta hand om andra som behöver gå på toaletten eller har ramlat på sitt rum. Om man måste lämna en mycket orolig pensionär för att ta hand om annat kan det hända att han eller hon ligger och trycker på sin larmknapp stup i kvarten under tiden man tar hand om annat. Detta skapar en otrolig stress på natten till och från! Det finns även andra situationer som kan bli stressiga... Det här var bara några exempel.

På dagen är det i stället den ständiga oron över att klara av att hålla alla bollar i luften som känns mest framträdande. En oro över att man ska glömma något som är viktigt. Den oron i kombination med att man hela tiden måste prioritera. Vilket är viktigast att få gjort först? Att försöka beta av de olika uppgifterna i viktighetsordning. Detta gör att det hela tiden känns att man måste se till att få nästa sak i prioriteringsordningen gjord oxå. Inget är ju egentligen mindre viktigt än det andra. Inte om man måste prioritera mellan vem som ska få komma upp först på morgonen till exempel. Eller mellan att börja med frukosten i tid eller hjälpa någon på toa. När man känner tidspressen i att se till att alla kommer upp och får sina sängar bäddade innan frukosten.

Något som det aldrig känns som om man har tid med är att sitta ner och prata med de gamla. Om sådant de skulle vilja prata om. Om hur de har det med familjen, vad de längtar efter, och rent allmännt prat kring väder och vind! Några korta stunder kan man byta ett och annat ord men sedan måste något göras eller så har man planeringsprat att ta sig an med sina kollegor kring något. Man måste rusa! Det finns en stress i detta oxå. Att aldrig få göra det man önskar man hade tid med. Det man ofta ser och känner skulle behövas. Det finns en stress i aldrig få göra det som ligger längst ner i prioriteringsordningen oxå!

Men den personliga omvårdnaden måste gå före. Och då menar jag den omvårdnad som rent konkret syns och märks! Rena golv, rena kläder, rena kroppar och rätt mediciner. Att komma i rätt tid till läkare, tandläkare, hårfrisören och fotvården. Att se till att matförråden och blöjförråden inte sinar. Att kontrollera att räkningar och fakturor är korrekta. Ja det finns fler saker....

Nä nu orkar jag inte skriva mer. Jag måste gå o handla och snart är det tvätt-tid. Barnen har kommit hem och middag måste fixas!

2003-02-15
Usch vilken dag jag haft idag på jobbet!!! *stön*
Jag har ju inte arbetat så länge på våningen och har blivit bortskämd med att ha någon av de ordinarie där som hjälpt mig att tänka på allt man ska tänka på. Idag möttes jag av en tjej från våningen under och en från bemanningspoolen som bara varit på Landalahus en enda gång innan idag. Det vill säga, jag blev automatiskt arbetsledare. Oj!

Jag har ju dessutom varit på sportlov i Värmland förra veckan. Det vill säga, vad som hänt sista veckan hade jag ingen aning om. Ja jösses! Det blev en stressnivå som inte liknar mycket! Tänka för tre och det utan att ha vanan att tänka på allt själv ens! Men det gick bra till slut. Sjuksköterskan hjälpte oss i köket! Hon serverade frukost!! Tack Inge-Gerd! Du blev en extra resurs där i en timma! Men å andra sidan så är de ju som hökar från halv nio på frukost fast den egentliga tiden är halv tio!! En farbror blev riktigt arg när jag påpekade att vi måste få upp de som ligger i sina sängar innan vi kan servera frukost! Ja ja! Men det är väl så, man går tillbaka till barndomen när man blir gammal. Han hade inte mycket till övers för de som inte kan gå upp ur sängen själva! Han bara tänkte på sig själv och han skulle ha sin frukost på stubinen! Så var det bara! *suck*

Vikarierna skrattade åt mig när jag drog hur det kunde gå till en vanlig dag på våningen vid frukosten.

Först kommer en man och sätter sig och ryter, "Corn-Flakes" medan han pekar på bordet framför sig. Sedan kommer det fler och sätter sig och ser uppfordrande på en där man far runt och försöker se till att alla får sig en macka, kaffe, gröt och mediciner. Sedan har vi damen som drar långa monologer om hur dålig maten är, hur illa skött hon blir och om hur illa det är ställt med henne och hennes fysiska hälsa! Ingenting duger åt henne. Gröten är för kall! Skeden säkert smutsig för det vet man ju inte var den varit innan den kom i hennes hand och kaffet är kallt! Sedan kommer en lång harang om hur blodfattig hon blivit för att stället hon bor på serverar sådan dålig mat, rena GRISMATEN! Säger hon med avsmak!

Hu...

Sedan har vi alla andra som oxå helst ska ha sin mat före alla andra. En dam brukar påpeka med syrlig röst att här får minsann kvinnorna EFTER karlarna!

Ja... De skrattade vikarierna! Men när cirkusen drog igång insåg de nog att det jag berättat för dem var dagens sanning!

Sedan kan man fråga sig om det här är standard eller om det beror på yttre omständigheter att de gamla är sådana de är? Jag är helt övertygad om att det här beteendet är en produkt av att vi i personalen aldrig räcker till åt dem. Vi kan aldrig göra vårt bästa för någon av dem utan tvingas hela tiden prioritera. När det kommer vikarier som inte känner de gamla på våningen och inte är införstådda med de få rutiner som fungerar något så när då vi är ordinarie personal. Ja då går det ut över de gamla. Det är de som får sitta i klistret! Allt går ju mycket långsammare när det är personal inne som inte är van. Och då har vi ont om marginaler när det är mer van personal inne! Så... ja.... det förstår nog vem som helst att det här inte fungerar tillfredställande!!!

På ett möte innan sportlovet, vecka 7 sa jag att roten till allt ont är bristen på personal! Vi är på tok för få för att kunna göra ett fullgott arbete! Så enkelt är det!!

Jag fick ett mail idag från en före detta kollega som hittat en annan arbetsplats. Det är hon för övrigt inte ensam om! Många, många, många söker nytt jobb hela tiden! I nattpersonalen finns hälften kvar nu tror jag av de jag arbetat med. Omsättningen är enorm på personal överallt. Eller nästan överallt i alla fall. På radion sa de att det råder en strid på kniven om äldreomsorgspersonal. Detta kan inte hålla! Om det blir situationer som den i Småland där en kvinna sa elaka saker till en 94-åring så beror detta i sin tur på att empatin och medkänslan för länge sedan försvunnit som följd av den omänskliga stress vi arbetar under.

Som vårdbiträde får man inte mycket respekt. Inte från samhället i stort, inte från någon! Inte många lyssnar på hur vi egentligen sliter! Vi representerar en del av samhället som är "tärande". Vi producerar inget som skapar ekonomisk vinst i samhället. Inte sådan ekonomisk vinst som idag räknas i alla fall. Vi är osynliga. Precis som kvinnors arbete alltid varit. Marktjänst är mindre värd än den konkreta vinst man till exempel kan se inom olika marknader. Aktiemarknaden, varumarknaden, tjänstemarknaden etc.

IT-folket till exempel vet inte hur bra de har det! De skulle inte tro sina ögon om de fick någon månads praktik på Landalahus! Det vet jag av erfarenhet.... IT-marknaden och alla andra marknader tillhör den "närande" delen av samhället medan vi som utför det ingen annan vill göra representerar den "tärande" som sagt. Vi ska snåla så mycket vi kan för att inte kosta så mycket. Helst inget alls! Likvida medel ska hellre gå till viktigare saker som till exempel EU-tjänstemän, lobbyister, höjda politikerlöner och så vidare så att Sverige kan konkurrera på den kommersiella och "närande" marknaden!

Nej vi inom äldreomsorgen blir i stället matade av vår högste chef med Äldreomsorgsplanen. Några väl valda teoretiska rader om vilka mål vi ska arbeta efter, vad vi ska tänka på och vilka rättigheter de gamla har när det gäller samhällets tjänster. Vi blir matade med vilka krav man kan ställa på den omsorg det är meningen att kommunen ska tillhandahålla.

Men vem ska lyssna på oss som arbetar då? Vilka krav kan VI ställa på att få en rimlig arbetsro? Om man tror att vi ska kunna leva upp till vad som står i den där äldreomsorgsplanen utan att någon gör något åt den situation som nu råder så tror de på sagor! De där politikerna som suttit och totat ihop den där planen borde komma och söka arbete som vårdbiträde anonymt och se själva hur det är!!!

Usch! Jag blir så arg!!! När jag började inom äldreomsorgen för 15 år sedan fanns andra problem än det gör idag. Men nu, ja inte har det blivit bättre! Snarare tvärtom!!! Någon gång ska väl oxå jag komma ifrån det här om jag har tur...? Kanske kan jag få göra något av det jag önskar mig. Något jag har kapacitet för att göra inom helt andra områden. Vara kreativ och konstruktiv någonstans där det finns utrymme för det! För det finns det INTE så länge jag är vårdbiträde!!! GRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!

2003-02-02
NYTT!
Jag har uppdaterat och omarbetat sidan med mina foton och bilder. Titta gärna in... *ler* Det är ny design i gästboken oxå... Och du! Man kan skriva till mig i den!
*ler menande*


Jag kan inte låta bli att
lägga in ett par favoritrader i repris...

Det finns ingen som lockat mitt
hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och
smärta att sakta försvinna
Alla skuggor allt mörker som
förr var så uppenbart
Det skingras och tillsammans ser vi
ljuset som stiger med solens fart
Ur Av längtan till dig
text av Åsa Jinder

Jag trivs bäst i fred och frihet för
både kropp och själ Ingen kommer i min
närhet som stänger in och stjäl
När det klara och det enkla får
råda som det vill
När ja är ja och nej är nej
och tvivlet tiger still
Ur Öppna Landskap
av Ulf Lundell

 

2003-02-02
Idag är det söndag och jag har varit jätte-jätteförkyld. Nu är det bara hostan kvar och lite nästäppa.
Det är ett tag sedan jag var på jobbet nu. Både skönt och ledsamt. Jag saknar mina kollegor och de gamla men det har varit skönt att slippa stressen och känslan av otillräcklighet. Först fick jag en släng av min gamla magkatarr. Den fick jag alla gånger för att jag gått och kännt mig stressad och otillräcklig på jobbet. Så mycket man ska klara av att hinna med, så mycket jag önskar jag kunde göra men hela tiden får prioritera bort. Inte konstigt att man blir nära på utbränd på en månad när man jobbar heltid!!! Inte konstigt alls!

Så kom barnen till mig och var som två säckar båda två. Hostiga, hängiga och febriga. Tommy och jag fick lämna återbud till hotellrummet och barnen fick stanna hemma med farmor tills vi hade varit på Kasinofeber och på restaurangbesök. En natt på hotell hade ju inte varit fel. *ler* Men barnen behöver sin mamma när de är sjuka och syrran kan ju inte låta sin lilla Lina bli smittad så det var ju bara att åka hem och ta över när farmor gick hem till sig.

Mina grabbar e goa! Så goa!! Jag var hemma för vård av barn tisdag, onsdag och torsdag. På fredagen fick de gå till skolan. Dagen innan hade jag fått rinnande näsa och kände mig så hängig så hängig. Nu har jag varit sjuk själv sedan i onsdags kväll. Torsdag, fredag och lördag med nästäppa, huvudvärk och hosta. Fy!! Finns det något som kan vara så irriterande som en täppt näsa som rinner o rinner? Inte mycket i alla fall! *suck*

Idag känner jag mig bara trött men det känns att jag är på väg att bli frisk igen. Krafterna börjar återkomma. Det har snöat och snöat hela dagen. Det blir mycket vackert ute när snön lägger sig. Men jag har kännt mig tacksam över att slippa gå ut.

Tommy har oxå börjat hosta och näsan e oxå på G där. Det hörde jag i telefonen igår. Han hade kalas för Robbin igår så vi får väl hoppas att han inte smittat ner sina föräldrar och sin bror nu då. *håller tummarna*

Jag satt och läste lite i mina gamla funderingar förut. Om jag jämför hur jag har det nu med hur det var för ett år sedan så är det en enorm skillnad!! Förra året var jag olycklig så olycklig. Jag hade nära till gråten och kämpade hela tiden med att finna de positiva bitarna i livet för att inte tappa fotfästet. Nu känner jag en glädje, en förväntan inför framtiden och jag ligger i startgroparna för att starta ett nytt liv. Ett nytt liv med ingredienser jag längtat efter. Ingredienser jag drömt om och som jag ska göra mitt allra bästa för att ta vara på på bästa sätt!

Jag är redo att lägga mest omsorg kring det som ska vara grunden i tillvaron. Familjen! När jag gifte mig var jag inte klar med att ordna med de yttre detaljerna i livet. Utbildning och yrkesliv. Nu känner jag att jag gjort vad jag kunnat på det området. Mitt familjeliv blev lidande på grund av att jag tvingades lägga så mycket energi på mitt pluggande och mitt jobbande. Men om jag inte gjort det hade jag inte kännt mig tillfredställd själsligen. Om jag valt att strunta i pluggandet hade mitt familjeliv i alla fall blivit lidande för jag hade innerst inne inte kännt den tillfredställelse jag gör idag. Trots höga studielån och en arbetsmarknad som är allt annat än idealisk ångrar jag ingenting. Mina studier har gett mig en andlig grund, en själslig utveckling jag aldrig hade uppnått utan dem!

Sedan blir saker och ting vad de blir i livet. Det blev en skilsmässa. Det blev besvärligt för mina barn. Men i det stora hela när jag ser tillbaka så har det kommit mycket positivt ut ur den här livskrisen. Inte bara för mig utan även för barnen. Jag har till exempel idag en mycket mer sund relation till mina barn än den jag hade som gift. Deras pappa och jag har i grunden inte samma värderingar och uppfattning om hur man uppfostrar barn. Vi var båda rädda för att ta strid för det egna synsättet. Det hela blev jobbigt för barnen som fick sitta emellan. Det här är min teori om hur det var nu när jag ser tillbaka. Kanske har deras far en helt annan syn på hur det var. Det spelar ju ingen roll nu. Nu är det framtiden som spelar roll. Inte vad som varit.

Det blev nästan omedelbart bättre för barnen i skolan och hemma efter skilsmässan. Samtal vi hade med personal och lärare visade det. Helt plötsligt fick vi inte bara en massa ord om problem med barnen utan i stället beröm för våra fina barn. Barnen själva uttryckte oxå att de var mer nöjda. Jag glömmer aldrig när Jonatan sa att han tyckte mamma och pappa blivit mycket gladare sedan jag flyttat än innan när vi bodde ihop! *ler*

Nu väntar ett nytt kapitel i mitt liv! *ler* Eller nästa bok om Cicci och hennes liv. Detta är oxå en positiv följd på skilsmässan. Hoppet om att kunna ta ett steg vidare i livet tillsammans med Håkan försvann och dog ut. Hade jag inte lämnat mitt äktenskap hade jag aldrig fått den chans jag nu fått att gå vidare i livet!

Jag är så lycklig över min relation med Tommy! Under hela den tid som gått sedan i somras har det hela tiden bara blivit mer och mer tydligt för mig vad vi funnit. Tommy och jag! Jag och Tommy! Han är mannen i mitt liv. Han är en sådan fin människa! Den värme som finns mellan honom och mig ger kraft. Den ger liv. Den skapar precis vad jag alltid önskat att jag haft. Att kärleken kan vara stark har man ju hört i dansbandslåtar och läst i dikter och romaner. Men när det inte finns ord att beskriva hur den känns. När kärleken kommer in i ens liv och man får bevis på och förstår att inga ord någonsin kommer att kunna överdriva eller ens tangera sanningen om dess inneboende kraft! Ja då förstår man att det enda man kan göra är att älska! Det är det som är så härligt med Tommy! Han vågar älska! Det vågar jag oxå!

Jag har älskat förut och brännt mig men mitt mod har aldrig svikit mig. "Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv!" Nu har jag fått bevis på att det här citatet har en fortsättning. När man väl vågat älska och kännt fotfästet försvinna den där stunden. Då växer det sakta fram inte bara fotfäste utan en obändig värme och kraft innifrån. Själen får vad den behöver och det blir till fotfäste och energikälla. Att våga älska någon som vågar älska en tillbaka är obeskrivligt! Tack Tommy för att du ger mig detta! Fina goa du!!!

Snart, om några månader.... Det snöar idag, men när det blir sommar, när allt det gröna börjar komma tillbaka.... Då!

Jag längtar, jag samlar krafter, jag bidar min tid. Tänk att vi fann varandra igen du och jag Tommy! Tillsammans ska vi arbeta för att ge våra barn och varandra så mycket kärlek och omtanke vi kan. Så att de får en trygg grund att stå på när de tar steget ut i vuxenlivet! Så att vi båda finner kraft att klara av allt som livet har med sig i framtiden åt oss. Både i nöd och lust! *ler*

Jag älskar dig så mycket Tommy! Den kärlek vi känner för varandra kommer att hjälpa oss att göra vad vi kan för varandra och för barnen! Det är jag helt övertygad om! Fina du!!

2003-01-28
Du...
Jag....
Vi......
Mmmm...

Jag älskar dig Tommy!

2003-01-26

Pommes Frites åt vi inte men kinamat. Efter Kasino Feber med Galenskaparna på Lorensbergsteatern. Den borde politiker och IT-nissar se! Och de som gör det hoppas jag känner igen sig o bättrar sig lite! *ler snett*

2003-01-16

I morgon!!!!!!
Äntligen!!!

Mmmm......

2003-01-13
Bilder från Nyårsaftonen hemma hos Cattis o Patrik!

Goa dig!!! Vilket fint par vi är du o jag! *ler* Goa goa du!!!!!! :-)  
  Puss på dig!
Skål! Öl i vinglas går alldeles utmärkt! *s*  

Goa goa goa DUUUU!!!!!!

Ååååh så jag lääängtar efter dig!!!


...idag kom det foton både i mailen o i posten! *ler* Precis vad jag behövde! Bilder på mannen jag älskar och mig själv. Bilder i posten från Köpenhamn! Den filmrullen kom bort i posten. Filmpåsen gick sönder. Men nu har den hittat hem till mig igen! Så bra! *glaaad*

Åh, så jag älskar dig Tommy! Det känns så mysigt att se bilder på "våra" barn i huset på Lingonstigen. De har det bra tillsammans och vi har det bra tillsammans du o jag! Åh så jag lääääääääängtar efter dig! Nu börjar det kännas nära nog olidligt!!! Ska jag stå ut ända till 25/1 om jag inte får semester??? Lääääääääääääängtar!!!

2003-01-12

Det är gnistrande kallt.
Mörkret känns tungt och kallt..

Hur går mina tankar idag, 12/1? Tja... känns lite som att vänta och vänta när jag är ledig och har tid att känna efter. Vänta på bättre tider... Tider då jag får krypa in i den goa varma famnen igen. Åh, Tommy vad jag lääääääääängtar efter dig!!! Åh, så jag längtar efter sommaren! Jag har aldrig längtat så mycket till sommaren!!!!

På jobbet frodas frustrationen och stressen känns ibland övermäktig. Jag vaknar säkert i morgon med tänderna sammanpressade igen. Jag orkar inte jobba heltid med det här så länge till känner jag. Orkar inte känna mig otillräcklig. Orkar inte med att ingen verkar bry sig över hur verkligheten ser ut. Alla som jobbar på Landalahus gör verkligen sitt bästa på alla sätt men någon får hela tiden ut för att budgeten är för snålt tilltagen. Någonstans måste frustrationen läcka ut. Någon måste drabbas av otillräckligheten.

Som jag ser det finns det stora brister i kommunikationen. Information förs hela tiden "nedåt" i leden från överheten. Information som inte alltid förstås på rätt sätt utan misstolkas i mellanleden. Du vet, när man gör det där viskningsexperimentet. Man börjar att viska i ett öra något men när det når siste man har det blivit något helt annat än det var från början. Så är det även med informationen uppifrån och ner i leden i organisationen. Men det kan oxå vara så att viktig information är skriven i ett språk som bara teoretiker förstår. Skriven med ett språk som inte är praktiskt översatt utan lämnat åt mottagaren att själv omtolka till vad det kan betyda i praktiken. Då blir det lätt på två sätt. Antingen skiter man fullständigt i att ens försöka tänka efter vad det betyder i praktiken. Eller så tar man det till sig och tolkar det godtyckligt.

Nog talat om information uppifrån och ner. Tvåvägskommunikation är det sällan eller aldrig frågan om. Jo, visst finns APT-möten. Ja ja... Men det som sägs där når ju aldrig toppen. I toppen sitter de som styr och har sedan inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut. Inte verkar de bry sig heller. Det enda de bryr sig om är fina ord som "vårdkvalitet" och fina sjunkande budgetsiffror. Helst ska det vara gratis och hålla en utmärkt kvalitet. På vems bekostnad undrar jag i mitt stilla sinne och känner frustrationen stiga....

Vi var på ett seminarie i fredags. Ett obligatoriskt seminarie. Huvudtemat var en rolig och givande föreläsning om manligt och kvinnligt! Mycket bra!!! Men vad som var mindre bra och som alla, ja alla vi som var där blev mer eller mindre irriterade och än mer frustrerade över var det som föregick huvudtemat. "Förband" var högste chefen för äldreomsorgen i Centrum. Hon gick igenom politikernas äldreomsorgsplan. Men vad ska vi med den till? Det är väl inte bara att servera oss den och sedan förvänta sig att vi själva utan att någon lyssnar på oss bara ska översätta den i praktiken och arbeta så? Vad ville hon med detta?

Jag och många med mig uppfattade delar av den som självklarheter. Varför skulle vi lyssna på det där? Att bemöta de gamla med respekt och lyssna på dem och utgå från att de allihop är individer och så vidare? Vad e det för bullshit??? Om man arbetar som vårdbiträde eller undersköterska är det där så självklart att det inte ens behöver uttalas!!

En sak undrar jag över. Där stod att kvaliteten skulle upprätthållas genom att man lyssnar på de äldre och deras anhöriga. Tar deras eventuella kritik på allvar och rättar till problem och brister. Jaha? Men innebär det att vi ska vända ut och in på oss ytterligare tre varv om någon klagar på oss utan att ha rätt att säga vår mening om hur man kan lösa det hela? Eller innebär det att man ser över hur organisationen och internkommunikationen ser ut och skapar bättre förutsättningar för oss längst ner i hierarkin att kunna utföra vad vi är satta att göra? Jag bara undrar...?????

Det där med äldreomsorgsplan är väl bra. Men NÄR ska någon lyssna på oss? Hur ska kommunikationen inom SDF Centrums äldreomsorg kunna bli en tvåvägskommunikation och inte bara en "korvstoppning" uppifrån?

2003-01-07
En dag i Gretas liv
Jag vaknar på morgonen när Anna kommer in och säger godmorgon. Hon ler och frågar om jag sovit gott. Jag är 86 år och inte är riktigt klar i huvudet så jag har svårt att veta hur jag sovit. Men jag svarar naturligtvis att jag sovit bra. Tankarna surrar och jag ser säkert förvirrad ut men det vet jag inte om själv. Anna tar av mig täcket och säger att jag ska få gå på toa innan vi tar på kläderna och stoppar tänderna i min mun. Jag försöker le och säga något trevligt tillbaka. Anna är ju snäll och jag känner instinktivt att jag tycker om henne.

Vi hjälps åt så jag kommer upp till sittande. Sedan sätter Anna på mig skorna och hjälper mig över till rullstolen. När jag väl sitter där kör hon in mig på min toalett. Jag känner mig lite orolig över att åka i rullstolen och vet inte riktigt om jag ska hjälpa till att hålla i mig i väggarna utmed vägen. Anna säger vänligt till mig att lägga händerna i knät eller hålla i rullstolens armstöd i stället så att hon får lättare att köra.

Väl inne på toa får jag hjälp över till toastolen. Mina ben är skakiga och det är svårt att hålla balansen men Anna är van och vet hur hon ska stödja mig och samtidigt hjälpa mig att få ner byxorna med blöjan i. Blöjan är våt och luktar illa. Det känns obehagligt att lukta illa. Inte roligt när man har sällskap. Man vill ju inte lukta kiss. Anna verkar inte bry sig om det och hon pratar hela tiden om något annat så jag behöver inte tänka så mycket på att jag luktar.

Jag får sitta på toa en stund medan Anna går tillbaka till sängen och bäddar den. När hon kommer tillbaka har jag kissat lite men inte torkat mig. Anna hjälper mig att torka mig och tar på mig kläderna. Sedan får jag tvätta händerna och ansiktet innan hon hjälper mig att få i mina löständer i munnen. När jag är klar kör hon ut mig ur rummet, nerför korridoren och in till min plats vid bordet i matsalen. Sedan försvinner Anna och jag blir sittande där. Framför mig står en kaffekopp och en assiett.

Nu följer en halvitmma då personalen snabbt går fram och tillbaka. Matsalen fylls successivt med andra äldre. De bor oxå här men jag är osäker. Känner jag de här människorna? Var är jag egentligen? Jag känner ju igen mig men vet inte riktigt var jag är. En del av de gamla känner jag igen. Men jag vet fortfarande inte riktigt var jag är. Jag försöker påtala att jag nog ska upp för en backe och sedan ner på andra sidan för att komma hem till mig. Personalen svarar mig snabbt att det snart blir frukost. Det gör de med ett leende och ibland får jag en kram eller en klapp på axeln. De är så snälla men verkar ha så bråttom hela tiden. Ingen har riktigt tid med mig känns det som.

Så sitter till slut en pensionär på varje ledig stol eller i sin rullstol vid varje ledig plats i matsalen. Då kommer någon och häller upp kaffe i min kopp och jag får en smörgås. Det ser gott ut. Jag dricker mitt kaffe och äter min smörgås. Damen mitt emot frågar hela tiden varför jag gör si eller så. Hon frågar ganska anklagande, som om jag gör något fel eller som om jag inte får göra som jag gör. Jag ställer kaffekoppen på assietten och lägger smörgåsen på kaffefatet men det är som om jag inte riktigt vet hur man gör. Känns underligt för jag vet ju egentligen hur det förväntas av mig att jag ska göra.

När jag ätit min frukost och fått mina morgontabletter avfolkas matsalen allt eftersom. Det blir mer och mer tomt. Kvar blir bara jag och en annan dam. Hon somnar i sin rullstol med kinden mot axeln. Hon sover alltid så där. Jag ser mig omkring. Personalen springer fram och tillbaka. De torkar av borden och dukar av. Ibland pratar någon med mig ett och annat ord. Men det gör de bara i förbifarten. Tråkigt...

Efter en stund blir det alldeles tyst och tomt i matsalen och köket. Då och då kommer någon i personalen förbi. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Någon har lagt en dagstidning i mitt knä och jag läser lite förstrött rubrikerna i den. Men jag förstår ju inte riktigt vad det som står där betyder. Något om övervikt, att det ska ge klirr i kassan står det. Jag förstår inte...

Så går några timmar. Jag sitter där i min rullstol. Mitt emot mig sitter damen fortfarande och sover. Ibland vaknar hon till och börjar prata om att hon ska gå till sin mamma. Hon försöker resa sig ur rullstolen men personalen säger åt henne att sitta ner och inte försöka resa sig. Hon kan ju ramla.

Jag tröttnar på att sitta där jag sitter och försöker själv förflytta mig. Mina ben bär mig inte så jag försöker i stället dra min rullstol från bordet. Då kommer Anna tillbaka och kör mig bort till TVn. Åh, så trött jag är på att se på TV!!! Jag försöker påtala det men blir i alla fall placerad framför apparaten. Okej, tänker jag uppgivet. Jag får väl se på TVn då. Där är ett program om någon träningsmaskin. Slanka unga människor rör sig i trikåer med hjälp av någon apparat av något slag. Det är inte ett dugg intressant. Men det händer i alla fall mer än det gjorde förut vid bordet.

Efter en stund börjar personalen duka borden igen. Nu blir det kaffe snart säger de. Kaffe är ju alltid gott. Det kan ingen säga något om. Jag blir hämtad från TVn med träningsapparaten och körd till min plats vid bordet. Återigen fylls matsalen med folk och alla får sitt kaffe. Vi får en sockerkaka och några kex till kaffet. Gott!

Jag dricker mitt kaffe och äter mina kakor. Damen med den anklagande rösten är åter och hon påpekar att jag har mina fötter på hennes ben. Det kan inte jag hjälpa säger jag. Flytta på dem då säger hon. Jag blir arg och säger till henne att bry sig om sina egna bekymmer så tar jag hand om mig. Personalen kommer och backar min rullstol lite så att jag inte längre kommer åt hennes ben under bordet. Då börjar hon i stället påpeka att jag ställt min kaffekopp på assietten och så frågar hon varför jag gjort det. Åh, dumma människa tänker jag och blänger på henne. Personalen kommer och säger till henne att hon ska koncentrera sig på sin kaffekopp och inte bry sig om min. Bra tänker jag.

Min förvirring sitter fortfarande i. Min bordsgranne vid sidan frågar mig vad det är för datum. Hur ska jag kunna veta det? Jag svarar att det nog är midsommar snart. Då skrattar några vid bordet vid sidan om vårt. Någon påpekar för mig att nyårsaftonen just varit och att det är den 6/1, trettondagen. Jaha tänker jag och känner mig lite förvirrad. Inte konstigt att jag inte hänger med i datum och sådant. Jag är ju 86 år och vill bara över backen ner på andra sidan till mitt!

Efter kaffet blir jag återigen körd till TVn. Nu är det ett naturprogram. Åh så söta de är de där vargungarna! Det här var roligare att se än träningsmaskinen. Men TV är fortfarande inte vad jag skulle vilja. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen har lust med. Jag vet inte var jag är men jag känner igen mig. Matsalen ligger i anslutning till soffgruppen där TVn står. Jag har suttit här så många gånger förut. Det vet jag ju. Men jag har tråkigt. Det kryper i kroppen av tristess. Jag försöker flytta mig lite. Bredvid mig står en mycket avancerad rullstol med en mycket gammal dam i. Hon kan inte äta själv så en av personalen sitter där och matar henne. Ibland hostar hon och ibland säger hon att hon inte vill ha mer. Flickan som matar henne försöker prata med henne men hon hör inte vad flickan säger. Jag tar tag i hennes rullstol och försöker dra mig upp. Då protesterar den mycket gamla och flickan som matar henne säger åt mig att sätta mig ner igen.

Ja ja tänker jag och sätter mig ner igen. Jag ser mig omkring och möter Annas blick. Hon har varit och lämnat ett par paket med sockerbitar i köket och är precis på väg förbi mig till korridoren igen. Jag påtalar för henne att jag behöver hjälp. Hon frågar vad jag vill ha hjälp med. Jag funderar. Sedan säger jag att jag vill upp för backen där borta och ner på andra sidan. Ut på gatan. Då säger Anna leende att det är kallt ute. Mycket kallt. Det bryr jag mig inte om säger jag för om jag får sitta här mycket längre klättrar jag på väggarna. Anna får något sorgset i blicken men ler ändå och säger att jag måste sitta här. Om en timma kommer middagen säger hon och går sin väg.

Efter en stund har jag slumrat till lite. Vargungarna är borta från TV-rutan. I stället är där ännu en sådan där träningsmaskin och fler unga vackra slanka människor som talar om hur fantastisk den här maskinen är. Så tröttsamt! Vad ska en gammal käring som jag med en sådan där till? Det undrar jag i mitt stilla sinne och försöker få kontakt med någon i personalen igen. Jag vill inte sitta här längre säger jag. Jag vill hem till mitt nu.

Efter att ha jobbat på att försöka komma någonvart ett tag har jag tappat mina tofflor och sitter lite snett i min rullstol. En av flickorna kommer och hjälper mig till rätta igen och tar på mig mina tofflor. Hon frågar om jag behöver gå på toa. Ja tack säger jag. Då kör hon mig ner genom den långa korridoren igen till mitt rum och min toalett. Väl där får jag hjälp över till toa. Får sitta där en stund. När jag är klar blir jag hjälpt över i rullstolen och körd tillbaka till matsalen. Den här gången placerar de mig vid min plats vid matbordet igen. Ja ja tänker jag. Då var det dags för mat igen då.

Det bråkar ute vid hissen. In kommer en ung man med en vagn på hjul. På den står ett par tre lådor i silverblänkande material. Han kör fram mot köket och lastar ut några kantiner till flickorna i köket. De tar emot maten. Tackar killen och sedan börjar de prata om potatis och grönsaker. Är potatisen färdig? Räcker grönsakerna? När de kikat i kantinerna står det klart att där inte finns någon passerad mat. Passerat? Hm... Tja, jag förstår inte men det gör väl inget tänker jag.

Nu börjar folket strömma in i matsalen igen. En dam går med en rullator i höjd med armhålorna. Hon undrar vad för grismat det är idag? Biffar sås och potatis med blandgrönsaker säger flickorna. Tänk att de kan svara henne så obehindrat fast hon använder en sådan snorkig ton och sådna ord. Damen snäser att såsen är ingen riktig sås och potatis är det enda man kan äta här för grönsakerna får hon ju aldrig med tillräckligt mycket smör på. Damen är mycket nedlåtande om maten. De andra pensioärerna vid de andra borden skakar lite på huvudet åt henne. Flickorna börjar hjälpa de som ska ha förkläden på sig och sedan serverar de maten. Någon har fått äpplejuice och vill hellre ha mineralvatten. En annan vill ha lättöl i stället för mjölk.

Jag sitter mest tyst och tittar mig omkring. Mitt emot sitter hon som sover. Flickorna väcker henne och säger att maten är serverad. Hon äter lite men somnar snart om. Damen som hela tiden måste påpeka för mig hur jag bär mig åt kommer oxå och sätter sig. Hon frågar direkt varför vår andra bordsgranne sover. Ska hon sova eller ska hon äta säger hon med sin snipiga röst. Äh, låt henne vara säger en av flickorna i personalen.

Jag äter min mat lite förstrött medan jag ibland måste svara på tilltal om varför jag gör si eller så när jag äter. Flickorna i köket springer fram och tillbaka med mat och sedan med dessertskålarna. Vi får alltid efterrätt men det vet inte jag för det minns jag inte från dag till dag. Idag är det i alla fall aprikoskräm. Det är gott tycker jag.

Efter maten blir det återigen tyst och tomt i matsalen. Min bordsgranne lyckades hålla sig såpass vaken att hon fick i sig det mesta av sin mat men nu sover hon igen. Jag suckar och plockar lite med min servett som jag har kvar sedan middagen. Personalen dukar av och torkar bord. Någon har satt igång och skalar potatis till morgondagen. Jag hör hur de pratar om vilken kvällsmat de ska ordna idag. Igår var det ju crepes och i förrgår hade vi räksmörgåsar. Ska vi ta köttbullemackor idag kanske säger en. Ja säger en annan. Då kan vi ta biffarna som blev över idag oxå. Bra säger ytterligare en. Då slipper vi kasta så mycket.

Köttfärs blir det ofta, i många olika former säger någon där ute i köket. Jag känner mig förvirrad för jag minns inte vilken mat vi fick igår? Jag minns knappt att jag ätit middag idag, för mindre än en timma sedan. Det hela känns mycket förvirrande. Hallå, säger jag, är det någon som kan hjälpa mig uppför backen där borta och sedan ner till mitt?

En stund senare sitter jag vid TVn igen. Nu är det en debatt av något slag. Män i kostym och tjusiga kvinnor som pratar om något allvarligt. De är osams. Jag har ingen aning om vad de pratar om för ljudet är så lågt. Det spelar ingen roll heller för jag vill inte se på TV.

Här sitter jag och känner hur otåligheten kryper i kroppen på mig. Ett par gånger försöker jag resa mig eller snurra på min rullstol. Jag vill ha hjälp säger jag men ingen vill hjälpa mig uppför backen där borta och ner till mitt. Anna säger åt mig att jag inte ska sitta ensam inne på rummet. Jag förstår inte vad hon pratar om. Jag vill ju bara hem och se om mamma är där. Hon kanske är orolig för mig ju men ingen förstår mig här. Ingen vill hjälpa mig hem till mitt. Jag ger upp och sitter till slut och slumrar lite lätt medan TVn flimrar framför mig.

Några timmar senare är det kvällsmat. Smörgåsarna är jättefina. Färska grönsaker och rödbetssallad gör köttbullarna sällskap på det ljusa och mörka brödet. Så fina de är. Och kaffe är ju alltid gott. Men det blir samma tjat från damen som hela tiden kommenterar mig. Åh vad trött jag är på henne! Kan någon få henne att hålla käft nån gång? Eftersom ingen annan säger åt henne så gör jag det själv! Håll käft! Säger jag och blänger. Flickorna suckar i köket och säger att vi nog får sära på de där två. Ja gör det tänker jag. Ta mig härifrån och låt mig slippa henne och hennes tjat om hur jag bär mig åt när jag äter! Nu klagar hon på att jag spillt rödbetssallad bredvid assietten. Hon tycker det ser äckligt ut säger hon.

När så kvällsmaten är över och borden torkade får jag sitta en stund vid TVn igen. Nu är jag så trött att jag inte orkar protestera. Jag sitter snällt där och väntar. Efter bara en liten stund kommer en av flickorna som arbetar kvällen och frågar om jag vill gå och lägga mig. Det vill jag gärna säger jag. Hon kör mig ner i korridoren igen. In på mitt rum. Jag får hjälp på toa först. Hon är mycket gullig mot mig och skojar och skrattar. Det känns bra att få lite sällskap tycker jag och skojar och skrattar tillbaka så gott jag kan. Det är ju inte alltid som jag förstår vad hon pratar om flickan som hjälper mig. Men jag spelar med och svarar så gott jag kan. Hon tycker det är mycket roligt för hon skrattar när jag säger något. Det tycker jag om.

När jag fått tänderna ur munnen, kläderna av kroppen och nattsärken på lägger hon mig i min säng. Nu kommer nattpersonalen och väcker dig nästa gång säger hon. Ja säger jag och låtsas att jag förstår vad hon pratar om. För det gör jag egentligen inte... Det är svårt att veta var man är och då är det ännu svårare att veta om det finns nattpersonal eller inte. Men hon har säkert rätt så jag håller med. Gonatt och sov gott lilla Greta säger flickan och går ut och släcker ljuset.

Jag somnar efter en stund....

2003-01-06
Tja, jag vaknade åter igen med sammapressade käkar. Och att gå upp klockan fem är INTE roligt! Näe fy!! Jag är mycket hellre vaken en hel natt än att gå upp vid den tiden! Jag är född nattmänniska och det är inget att göra åt! Så e de bara!

Mina käkar ger mig huvudvärk under dagen känner jag. Nu sitter jag här efter ännu en dag på "Cirkus Landala". Igår hände tråkiga jobbiga saker som gjorde mig spänd. Fick mig att må dåligt och önska mig långt bort när jag vaknade!

Att vara vårdbiträde är nog det mest otacksamma som finns ibland. Då menar jag inte de gamla. Inte HELA tiden i alla fall. De är bara otacksamma ibland. Men det är de för att deras situation nog är ännu värre än vårdbiträdenas så dem kan man ju ha överseende med. Vad som är värre är att man från andra håll inom organisationen förväntas kunna utföra under. Inte nog med att man ska behöva känna sig otillräcklig och aldrig helt nöjd med vad man kan göra för de gamla. Man ska dessutom ha ansvar för en miljon saker och Gud nåde oss om vi missar något någonstans!!! Då får man det hett om öronen! Då dyker sjuksköterskor, samordnare eller andra på en och skäller! Helst ska man hålla tyst och arbeta utöver sin förmåga med flera mil. Man får inte klaga. Man får inte säga emot. Andra vet bättre än en själv hur man ska utföra arbetet och dessutom blir man skälld för att inte kunna se saker och ting ur DERAS synvinkel!! Men är det någon som ser saken ur VÅR da???? Jag bara undrar???

Åh jag kan bli så arg att det ryker ur öronen!!! Men kan jag göra något åt situationen da? Icke sa Nicke!! Det enda jag kan göra är att säga upp mig så småningom! Och det SKA jag!!! Så det så!!! Ingen vettig människa skulle stanna och arbeta kvar under de förhållandena som råder! INGEN!!! Men jag ska stå ut ett tag till. Jag ska fortsätta och göra så gott jag kan och försöka hjälpa de gamla och kollegorna så mycket jag kan ännu ett tag! Men sedan... Så skööööönt det kommer att bli att en gång för alla sluta på den här förbenade "Cirkusen"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Oj så mycket ilska det finns i mig nu känner jag! Ilska är egentligen fel ord. Frustration över min hjälplöshet, min utsatthet som vårdbiträde på Landalahus är nog mer rätt. Jag ensam kan inte rätta till vad som är fel. Det måste alla som arbetar i organisationen göra. Tillsammans med sjukvården och färdtjänsten och alla andra som har en finger med i spelet. En vacker dag kommer alltihop att rasa! Så är det bara. Min mammas generation, de som är födda på 40-talet kommer snart att behöva äldreomsorg och de är många... Hur ska det gå? Men många av dessa har själva sett till att det blivit som det blivit så då får de väl smaka sin egen medicin då! Jag hoppas innerligt att jag är någonannanstans då!!!

___________________________________________________

...strecket är för att markera att nu handlar det om något HELT annat! *skratt*

Det var ju ett tag sedan jag skrev en mening nu, kände att den saknades! För det finns en person som ger mig motvikt till allt det här ovan. En person som ger mig så mycket värme och som lyssnar på mig (när han inte somnar *skrattar*). En man jag älskar så högt, så högt!!! En underbar, varm, go, glad, positiv och klok man: TOMMY!!!

Meningen som saknas här är:

JAG ÄLSKAR DIG TOMMY!!! SÅ MYCKET SÅ MYCKET!!! MYCKET MER ÄN DU NÅGONSIN KOMMER ATT FÖRSTÅ! SÅ ÄR DET BARA!!!! GOA GOA DU!!!

2003-01-03
Hur kommer det sig att jag ofta vaknar på morgonen och känner hur jag bitit ihop tänderna? Jag var på jobbet igår, hände det något där? Tja, det är väl det vanliga då... Man känner sig alltid otillräcklig som vårdbiträde. De senaste veckorna har jag ju gått över till att arbeta på dagen i stället för på natten. Det är som om budgeten är uträknad på att de boende ska ha rena kläder, få duscha och få städat samt mat i magen. Den sociala biten, social stimulans finns det inget utrymme för i budgeten. Hela rena och med mat i magen förväntas alla behov vara tillfredställda helt enkelt.

Jag minns att jag hörde talas om tidsstudier för några år sedan. Då tog man tid på bäddning, matning och dylikt för att sedan beräkna minsta möjliga bemanning. Men hur tar man tiden på socialt umgänge? Gjordes det sådana tidsstudier oxå?

Tja som det är nu är så känner jag att det skulle behövas minst en timma om dagen för varje boendes sociala stimulans men det går inte. Det finns inget utrymme för det som det är nu. Jag vill inte arbeta som vårdbiträde mycket just för att det är så här. Visst bjuder jag gärna på mig själv. Visst får jag dem att skratta emellanåt och visst finns det alltid utrymme för en klapp på kinden eller en kram. Men det är inte nog... Jag skulle vilja gå på museum med dem, åka ut någonstans, till exempel till Slottskogen eller om det är någon konsert någonstans eller så. Jag skulle vilja bara sitta inne på någon av de boendes rum och låta dem berätta om förr i tiden. Men sådant gör man inte. Skulle man göra det skulle tid tas från mat, tvätt och städning. Det bor 15 pensionärer på våningen och vi är tre personal, ibland fyra som mest. Tänk om alla vi skulle ge var och en en timmas tid till social stimulans om dagen? Tja, det säger sig självt. Det går helt enkelt inte!

Privat finns det alltid en oro inför framtiden och barnen. Att leva som ensamstående, frånskild är inte lätt. Men det är inte alltid lätt att leva som gift heller så det är inte så jag menar. Vad jag menar är att det är svårt att inte oroa sig för konflikter med exet, för att barnen ska fara illa på något sätt av olika beslut. Olika situationer vi vuxna påför dem. Jag vill att mina barn ska få en så bra uppväxt som möjligt men det händer alltid saker som ställer allt på sin spets. Ska barn ha det bra så är det social trygghet de behöver och det är svårt att ge dem det i alla lägen. Det uppstår situationer då beslut måste fattas som påverkar hela deras grundvalar. Först skilsmässan. Sedan kommunikationsproblem mellan deras skilda föräldrar. Och nu då flytt och byte av skola och boendemiljö.

På samma gång vet jag ju att flytt och uppbrott gjort mig stark. Jag har själv tvingats finna mig i en skilsmässa och byte av skola och därmed vänner under min uppväxt. Men det var ju oxå det jag inte ville att mina barn skulle få uppleva. Nu står vi där. Barnen vet att en förändring kommer till sommaren och det skapar otrygghet för dem. Det är svårt...Men det finns förväntningar oxå. Det svåra är att balansera förväntningar och oro. Att finna en trygg bas som inte förändras. Men hur gör man det när de har två baser en hos mig och en hos pappa? Jag kan ju rimligtvis bara ge dem en så trygg bas JAG kan och sedan får jag överlåta åt deras pappa att göra som han tycker.

Svårt!

Min sammanpressade käke på morgonen har sin grund i vad jag skrivit här ovanför. Det är jag övertygad om. Men där finns oxå funderingar av annat slag. Hur kan det komma sig att det är så roligt med intriger? Vissa människor tycks leva sitt liv via andra. De bara väntar på att något av värde ska inträffa så att de får något att prata om! De studerar sina medmänniskor i smyg för att inte missa något. För helskotta, skriv en såpa! Skit i de verkliga människorna för det är inte roligt att bli studerad och pratad om!!! Sluta med det och skapa en fictiv social sammansättning att experimentera med! Så där ja! Nu blev jag av med lite agressioner! *skratt*

2003-01-01
GRATTIS RUBEN 8 ÅR!!!

För 8 år sedan kom denne lille man till världen. Bäbis nummer 8 på Sahlgrenskas KK 1995! Tänk vad tiden går!! :-)

 

Så har man firat julen i Forshaga med Tommy och hans familj. Haft kalas för Ruben i söndags. Han har firat hos sin pappa idag på sin riktiga födelsedag.

Jag är rätt trött och sliten idag. Tänk att man aldrig lär sig! För mycket alkohol gör en trött dagen efter. Men nyårsafton är det ju bara en gång om året så... ja man får väl finna sig i att bli trött då da! :-)

Jag har sett en spiontriller på TV. Det var vad jag kände för efter att ha följt Tommy till bussen. Tänk att det är så ledsamt varje gång han åker. Nu dröjer det kanske ända till slutet av januari innan vi kan ses igen om jag inte lyckas göra mig fri till hans födelsedag. Snälla arbetskamrater, byt arbetspass med mig...? Snäääälla..?

Saknaden sliter i mig i skrivande stund. När vi är tillsammans jag och Tommy mår jag så bra. Tänk att vi fann varandra igen och att kärleken slog till på det här sättet? Så fantastiskt, underbart!!!

Julen i Värmland blev som en jul ska vara. Kallt, snö och god mat. Erika är ett charmtroll! Hon kan vara en ängel och hon kan vara dess motsats när hon sätter den sidan till. Men framför allt är hon ju ett barn som behöver vuxnas vägledning i livet så hon lär sig att ta hand om sig själv. Hon står på händer och hon hjular. Hon ritar och hon har en stark vilja när hon sätter den sidan till. Jag tycker det är så roligt med en liten tjej! *ler*

Mina goa grabbar är oxå underbara och jobbiga men framför allt goa! När Tommy, Erika och Michaela kom hem till mig blev det många skratt. Mycket liv och ett o annat bråk här. Men att samsas på mina 69 m2 allihop är ju inte lätt. På Rubens kalas kom det ännu fler barn och det var flera vuxna här oxå. Mycket folk, mycket liv, god sallad och tårta och en hög ljudnivå. Men det gick bra!

Synd bara att det ska vara så svårt att få dem i säng... Tur att Tommy kom tillbaka igår så att vi fick nyårsaftonen för oss själva utan barnaskaran! GPs fyrverkerier såg vi från Operahuset. Jag har ju alltid sett det från Masthuggskyrkan innan så det var en ny upplevelse för mig. Vi stod där i den gnistrande kylan mitt bland kaffe och glöggdrickande människor. Härligt!

Sedan bar det av till Olofstorp. Till Cattis. God mat, mycket skoj o skratt och en anings för mycket att dricka. Uppe sent eller ska vi säga tidigt... Vi borde nog åkt hem med Sanna och Paul tror jag... Då hade jag varit mindre trött idag och jag och Tommy hade fått mer tid ensamma... Men det är lätt att vara efterklok.

Idag har vi degat hela dagen fram till att vi tog bussen till stan. Tårarna trillade till o från. Det är så sorgligt att vi måste skiljas åt när vi mår så bra ihop... Saknaden är enorm här i min tomma lägenhet nu. Först alla barnen, kalaset och sedan goa Tommys leende och varma kramar för att nu bli helt ensam. Och i morgon ska jag upp klockan fem igen! *suck* Men men... sånt e livet!


Till Tommy! Älskade du!!
Tommy du ger mig så mycket värme! Din närhet betyder så mycket. Jag älskar dig så enormt mycket! Så mycket att det är omöjligt att förstå hur mycket det egentligen är!! Jag längtar efter dig innan du åkt. Jag saknar dig så hjärtat vill slitas ur kroppen på mig när jag blir kvar här ensam. Men jag vet att vi ses igen! Jag vet att så snart den dagen närmar sig så stiger glädjen åter inom mig och att åter igen få vara i din närhet ger mig en lycka större än du kan föreställa dig!

Att få somna med dina armar kring mig. Få vakna tillsammans och äta frukost. Att lösa melodikrysset tillsammans med dig. En dag behöver vi inte längre skiljas åt på det här sättet. Den dagen längtar jag så otrooooligt mycket efter i skrivande stund! Du är snart hemma i ditt mysiga hus hos katten för Bosse är ju hos sin plastmatte o plasthusse. Snart ringer telefonen och jag får höra den röst jag älskar mest av alla. Rösten med den breda dialekten. Åh, vad jag saknar dig just nu.... Älskade älskade du!!!!

Äldre funderingar:

Från:
2006-10-09...

2006-05-28 till 2006-09-19

2005-04-10 till 2006-05-25

2004-04-30 till
2005-03-21

2003-05-29 till 2004-04-20

2003-02-24 till 2003-05-21

2003-01-01 till 2003-02-18

2002-08-04 till 2002-12-31

2001-12-29 till 2002-06-10